Skev idyll i periferin
Publicerad 2014-06-03
Åttonde upplagan av Berlinbiennalen den mest genomarbetade
Berlins Mitte en nästan sommarvarm vårdag är full av turister, vanliga berlinare, flanörer, konstpublik på väg till en av biennalens tre utställningsplatser: Kunstwerke eller KW Institute for Contemporary Art.
Det är en subversiv gatukultur som stelnat, fullt med graffiti fast lägenheterna har blivit svindyra, märkesbutiker som tagit över tillsammans med chica restauranger och vanliga turistfällor. När flera Trabanter kommer körande i en flabbig karavan blir de grädden på det exploaterade öst-chicka Berlinmoset.
För första gången har ingen övergiven lokal nära Kunstwerke använts som utställningsyta för biennalen. Sådana lokaler finns helt enkelt inte längre. För ovanlighetens skull saknar biennalen också ett uttalat tema. Som om de svulstiga, listiga ordlekarna tog slut samtidigt som den sista tomma lokalen lyxsanerades.
Men biennalen skulle inte vara sig själv om den inte ändå satte Berlin i centrum. Fast i periferin. Curatorn för denna den åttonde upplagan, kanadensiske Juan A Gaitán, har sökt sig bortåt, utåt och bakåt i tiden och fastnat i det område som var Berlins första stora villabebyggelse och senare också Västberlins gröna lunga: Dahlem.
Och det finns förstås en berättelse också här. Medan Berlin Mitte blir ett levande museum, återskapas det gamla slottet en liten bit söderut. Tre av fasaderna ska vara nybarocka, kopior av slottet, insidan ska visserligen vara samtida men summan av det hela är ändå en obehaglig nostalgi för den tyska storhetstiden.
Till detta nya ”Humboldt Forum” ska samlingar från perifera museer flyttas. Bland annat från Museen Dahlem, en av de platser där biennalen nu visas. Så när klivet tas in i detta etnografiska museum, som visar äldre konst från forna koloniserade världar, från Afrika, Asien, Syd- och Centralamerika, är det också en berlinsk samtidshistoria det handlar om.
Här finns utrymme för massor av intressanta dialoger. Utifrån hur samlingarna uppstod, hur de presenteras, vilka berättelser som blir resultatet när de skapade tingen förväntas bära vittnesmål om kulturer, vad som kommer hända när alltsammans flyttar. Till den centrala staden, till turisterna, till rampljuset.
Men det blir inte så mycket kontakt. Ansatser finns, som Alberto Barayas Comparative Studies, Herbarium of Artificial Plants, anarkistiska studier i urbant växtliv, det konstgjorda och plastiga som tar lika stor plats i meningsskapandet som de ”riktiga” växterna. De är artefakter som berättar något om sina sammanhang. Också Rosa Barbas pampiga filminstallation Subconscious Society - 35-millimetersfilm som rullar i ett intrikat mönster i en evighetsloop - berättar surrealistiskt vackert om världar som är på väg bort. Det är krispigt, nära, drömstarkt.
Det är som om berättelserna som finns på museet i Dahlem hålls tillbaka. Här existerar samtidskonsten och museets samlingar i parallella världar. Fast det går också att se många av de utställda verken som försiktigt, poetiskt undersökande, av en värld utan givna maktförhållanden.
Om utställningen i Dahlem framstår som splittrad, är den i Haus am Waldsee tydligt sammanhållen. Scenen är en tjugotalsvilla av det pampigare slaget, byggd till den judiske textilfabrikören Hermann Knobloch, som lämnade Europa 1936. Långt senare har villan faktiskt varit ett konstrum - tills muren föll och Västberlin blev periferiberlin.
Här visas verk som tematiskt åtminstone uppträder som vore de nära varandra. De handlar om idyllen som störs, om vackra ytor och oro. Den övre våningen domineras av flera serier verk av svenske Matts Leiderstam. Hans arbeten med äldre måleri, deras proveniens, härkomst, deras själva historia, är fascinerande maniskt, och, ja, anteckningen att en målning tillhört det nazistiska finansministeriet får på plats i Berlin en kärvare, tyngre, innebörd.
Men den största rubbade idyllen är ändå det kolonialistiska arvet, i Tyskland och i Europa. Flera verk anknyter tydligt till detta, och på Haus am Waldsee är det framför allt Carla Zaccagninis eleganta Le Quintor des Nègres, encore som lyckas förena en estetisk mångtydighet med en berättelse om hur den kolonialistiska strukturen skapade kulturella föreställningar.
Zaccagninis verk är bland annat ett framförande av ett delvis förlorat musikstycke, Le Quintor des Nègres av Johann Nepomuk Hummel. Stycket byggde i sin tur på en fiktiv kärlekssaga utspelad på Mauritius. Det sena 1700- och tidiga 1800-talet fylldes av idéer om den gode vilden, om det oförstörda - idéer som förstås byggde på tankar om en europeisk överlägsenhet.
Utställningarna i Dahlem anknyter till idyllen och dess baksida, till sortering och klassificering, men uppenbarligen kommer Berlinbiennalen inte på länge att slita sig från Mitte och Kunstwerke. För här skapas en final med flera starka verk och framför allt ett som knyter ihop det hela: Judy Raduls Look. Look Away. Look Back.
Övervakningskameror granskar diskret de glasmontrar i starka färger (fyllda med rep, kanske lite övertydligt) som konstnären ställt samman till en stiliserad kopia av ett rum på Museen Dahlem. Längst in i rummet finns två skärmar där vi kan se både originalet, museets riktiga montrar med dess innehåll, och de kopior vi har i samma rum.
Sida vid sida, med färger som matchar, ser vi hur konsten betraktas, här och där. Hur likt vi trots allt beter oss, inför kulturhistoria eller konceptuell samtidskonst. De långsamma, granskande och undrande rörelserna är desamma och som alltid när det är bilder från övervakningskameror ser alla så oskyldiga ut, så försvarslösa.
Den åttonde Berlinbiennalen måste som process betraktad vara den mest genomarbetade. Många av de utställda verken är producerade av biennalen, de är gjorda för sina platser. Plats och process står skyhögt över temadiskussion och brandtal. Och det är om inte annat en konstnärsvänlig inriktning, som stödjer en idé att konsten, ja all kultur, förtjänar en integritet och att det finns ett eget värde i att publiken får hitta sina egna vägar till vad som visas.
Så. Lita inte på mig: allt kan läsas annorlunda.
