En ”Jack” för en ny tid

Åsa Linderborg: Ulf Lundell har lyckats skriva ännu en generationsroman

Åsa Linderborg

helskärm

Ulf Lundells dagboksanteckningar från 2017, Vardagar, börjar med exhustruns död och slutar med skilsmässa från den många år yngre S. 

Dödsbudet över kvinnan som var mor till hans tre barn är drabbande, även för läsaren. Han känner ”skuld och vrede om vartannat”. Och sorg över hur åren de hade tillsammans blev. Det är inte många sidor av de 635 som handlar om detta, men de är fruktansvärt bra och förvaltas med ett poetiskt uttryck som bitvis förnyar den lundellska prosan. 

De andra sidorna handlar om annat. ­Lite om pappan, lite om tider som varit. Då det gick att få en hyresrätt för ingenting på Blekingegatan 11 på Södermalm. Då det fanns en fungerande musikbransch. Ulf Lundell gör fortfarande ­musik, men inte med samma iver som förr. Det här är alltså skaparprocessen bakom Skisser, som hyllades unisont när den utan åthävor släpptes på hans hemsida i januari i år.

Han håller i gång hela tiden; städar, sysslar på gården, reparerar saker, trasslar med sin Aston. Målar, men det går segt. Däremellan tittar han på all sport som finns och all skit som sänds. Han ­läser många timmar om dan, har järnkoll på dagspressen. Är nyfiken på filosoferna, som han spelar dum inför. Han läser Derrida bara för att elegant klacka i väg giganten med en formulering om att verkligheten och nuet nog faktiskt ändå existerar.

Det är mycket väder. Och funderingar på sex. Vädermannen, som utkom 2008, minns jag som en illa förklädd dagbok om stark blåst och Viagra. Det var styv kuling mest hela tiden. I Vardagar är författaren tio år äldre. Sex är fortfarande ett tema, men det är inget neurotiskt, det är något som håller på att fasas ut med ­åldern och livssituationen. Han känner både saknad och lättnad. Eller alienering, som den 15 april: ”Hur många kukar pumpar på i fittor just nu denna påskdag world wide, vill man ens tänka på det?”  Ingen människa har fått mig att skratta som Ulf Lundell den här våren.

Mest är ”Vardagar” en bok om politik. Vi lever på ”Idiot-talet”, konstaterar han. Som journalist är det mitt jobb att för­söka hantera det nyhetsflöde Lundell kommenterar i sin dagbok, men det är först när jag tar del av hans fräsande stek­os som den globala dumheten fram­träder i hela dess vidd. Som läsare har jag ju dessutom facit i hand och vet att det Lundell upprörs över i augusti inte är något mot vad som ska hända två månader ­senare. 

Kronologin bryts upp av Metoo, som finns med redan från mars 2017. Han är en principiell anhängare av rörelsen men tycker den går för långt när någon i DN vill rensa ut Calle Schewens vals.

Lundell randar ner allt han tycker och tänker om girig­heten, känslokitschet, självgodheten, makt-Putin, tjockisen i Nordkorea, tioåringen i Vita huset. Om Ulf Kristersson som fubbat med lägen­heter och sålt ut en massa skolor och sjukhus. Han sörjer religi­onens återkomst i politiken, han skräms av terrorismen, ­kapi­talismen, miljöföringen, Sverige­demokraterna: ”Det är en skitvärld. Punkt.” Störst ­ansvar har nyliberalerna som skapat en värld ­efter eget beläte och fortfarande romantiserar kring hur mycket bättre allting egentligen har blivit.

Om man verkligen är rädd för populismen, ”men FÖRDELA då för i helvete”, skriker han i en utandning som borde ge honom en plats i Socialdemokraternas efter­valskommission. Släpp in Ulf Lundell på Sveavägen 68! Låt honom få ­berätta lite om tillståndet i landet och allt det där som Socialdemokraterna missat. Han har exakt den där vänsterprogres­siva, folkliga vreden som socialdemo­kraterna vägrar tälja guld av. 

Med Vardagar har Ulf Lundell gjort ­något så unikt som skrivit ytterligare en generations­roman. I fyrtio år har svenska förläggare förgäves letat efter en ny Jack, och så smäller Lundell själv till med en berättelse om en 68-åring och hans tid; samhällsutvecklingen, kroppen, döden. Jag är yngre, men ändå tillräckligt gammal för att Vardagar ska skänka igenkännande sällskap.

Ulf Lundell besväras av tanken på att han kanske blivit konservativ. Men hans ”konservatism” är ju bara en radikal reak­tion på den nykonservatism som rullar in över världen. Lundell är ingen sentimental nostalgiker, han vill tillbaka till ­tiden när vi trodde på framtiden och människans skaparkraft. Det finns inget konservativt i det. 

Temperamentet, humorn, förnuftet, de egna tillkortakommandena, självironin, genomskådandet, den mänskliga erfaren­heten, klasskänslan, språket – eller snarare soundet – ja, det förtjänar ett erkännande såsom en Augustnominering eller Ivar Lo-priset.

Det enda som stressar mig är Lundells planer på att flytta från Skånegården han levat på i tjugo år. Flykt är temat i hela hans skapande, men nu verkar det vara dags för uppbrott på riktigt. Skilsmässan från S tarvar ett ordentligt avsked, det kan man begripa. Men måste alternativet verkligen vara Stockholm? Denna stres­siga, hårda, snobbiga, trånga, ängsliga, svindyra, hierarkiska stad? 

Vad kan det finnas här uppe som Lundell behöver? En bra dag kan jag se tärna och mås utanför mitt fönster, men Lundell kamperar ihop med en häger. Denna ljudlösa skönhet som organiserar ett kollektiv utifrån de solidariska principer som huvud­staden envist vägrar. 

Jag kan inte råda Ulf Lundell hur han ska leva sitt liv. Jag kan bara ha en åsikt om hur han ska skriva sina böcker: ­Ändra ingenting.

<div data-tipser-pid="5ee23e03ee9bc60001997630" data-tipser-view="compact"></div>