Bonniers blåsning
Publicerad 2013-09-20
Så snuvades den ”oäkta” dottern på miljonarvet
Kärlekshistorien var ytterst osannolik, som om vi i dag skulle försöka föreställa oss ett långvarigt och passionerat förhållande mellan Göran Greider och Blondinbella Löwengrip.
De politiska förtecknen var visserligen omvända. Margareta Toss var chefredaktör för den vänsterradikala barntidningen Kamratposten och Lukas (”Lucke”) Bonnier var självaste anföraren av det Åhlén & Åkerlund som stod för allt som Margareta Toss och Kamratposten bekämpade. Men det var Åhlén & Åkerlund som ägde Kamratposten och det var med Lucke själv som Margareta Toss löneförhandlade.
Det ser ut som ett enklare komediuppslag från 1950-talet. Men nu var det 60- och 70-tal och Kamratposten fylldes med text om solidaritet med tredje världen, kriget i Vietnam och till och med Abbas fördärvlighet. Tidningen accepterade inte heller något kapitalistiskt lurendrejeri i form av annonser. Och allt detta fann sig Lucke i, utom möjligen någon enstaka förlöpning där palestinier tillskrevs mänskliga rättigheter.
I filmkomediversionen skulle historien ha lett fram till att den vänsterextremistiska kvinnan frälstes av den kapitalistiske mannen, slutade skriva om Vietnam och tog in annonser i tidningen. Varvid de kunde gifta sig och leva lyckligt i alla sina dagar tillsammans med sin dotter Anna.
Den mer realistiska nutidsversionen slutar nu år 2013 med en för alla parter, mest för familjen Bonnier, förnedrande arvstvist.
Denna historia har Björn af Kleen förvandlat till ett förvånansvärt välskrivet reportage i bokform. Jag skriver förvånansvärt därför att berättelsen reder ut stora delar av familjen Bonniers interna kultur och traditioner, vilket i sig är en snårskog. Tillkommer den omständigheten att den bonnierska släktens påtagliga likhet med kaniner innebär ett övermåttan rikt persongalleri och att bringa någon sorts ordning i detta kräver mycket stora journalistiska talanger och avsevärd flit.
Arvstvisten – som nyligen avgjordes till Bonniers fördel i och med att HD inte beviljade prövningstillstånd – är till synes enkel i sina beståndsdelar.
Margaretas och Luckes dotter Anna föddes 1962. Dock utom äktenskap, varför Anna, med de bonnierska advokaternas språkbruk, är en bastard och därför inte en ”äkta” Bonnier och därför inte borde ha någon arvsrätt som sina fem ”äkta” syskon.
Barn födda utom äktenskapet har dock enligt svensk lag arvsrätt sedan 1970, varför Bonniers synpunkter om äkta eller oäkta saknar all betydelse.
Före sin död 2006 prånglade Lukas Bonnier ut sin del av familjeförmögenheten på sina fem ”äkta” barn, varför det inte fanns mer än smulor kvar vid arvsskiftet. Att på detta sätt missgynna något barn är inte lagligt.
Jonas Bonnier, Annas yngre halvbror, försökte lösa ut henne med 1,7 miljoner, en struntsumma i sammanhanget. Annas andel borde, som syskonens, uppgå till hundratals miljoner. Budet var ”take it or leave it”. Anna, som på goda grunder trodde sig ha lagen på sin sida, stämde sina syskon och förlorade. Det beror på två saker. För det första har miljardimperiet Bonnier råd med fler och dyrare advokater. För det andra hade familjen ett avsevärt informationsövertag. Anna och hennes advokat måste bevisa hur och när syskonen fått sina förskott på arvet. Utan tillgång till de bonnierska arkiven lät sig det naturligtvis inte göras. Därför kunde familjen Bonnier blåsa Anna.
Men i den bonnierska argumentationen var det inte dessa formella och avgörande skäl som vägde tyngst. I stället talade familjens advokater om att Anna inte hade del i Bonniers ”sociala och kulturella kapital” och därför inte kunde räknas som en ”äkta” Bonnier. Det är tankegångar som liknar renässansens. Förutom att de saknar juridisk relevans.
Björn af Kleen har gett sig ut på en vinglande resa mellan bonnierfamiljens medlemmar för att försöka spåra detta särskilda ”sociala och kulturella kapital”. Det går förstås inte, vare sig på ett språk som ibland blir oavsiktligt komiskt corporate bullshit eller rent ut sagt störtflum. Det beror på att familjen Bonnier inte har något sådant mystiskt kapital mer än annan överklass, snarare – med tanke på familjehistorien – en påtaglig brist på intellektuella.
Men det Björn af Kleen visar, vilket är en bedrift, är att själva föreställningen om denna särskilda utvaldhet är så stark inom familjen att man inte ens skäms för att använda sina resurser för att vinna en dyr process mot en fattig syster. Eftersom hon ändå inte var en äkta Bonnier. Det blir lika upplysande som förvånande läsning.
