Kvinna utan egenskaper
Publicerad 2016-02-05
Elin Grelssons lovande teman lever inte upp till förväntningarna
I Elin Grelsson Almestads roman Hundarna på huvudgatan växer Johanna tryggt upp i socialdemokratins och kyrkans hägn. I tidsnedslag, med start valåret 1982 tills i dag, möter vi henne och de närmaste i skildringar av vardag och fest. Första maj och Folkets hus är levande politiska symboler och de religiösa traditionerna är starka i norrlandsbygden.
Barndomens ideal kraschar mot vuxenlivets verklighet när Johanna som präst inte kan förhindra avvisningen av ett ensamkommande flyktingbarn.
Grelsson Almestads övergripande teman om socialdemokratins svek, det personliga engagemanget och värderingarnas praktik väcker förväntningar. Men det som främst fångar mitt intresse är frågan varför jag knappt förmår läsa romanen till slut.
Jag har inget emot konventionellt berättande men romanen saknar ett eget språk, några grepp eller infallsvinklar som lyfter mig ur lästristessen. Att pappa kommunalrådet under romanens förlopp, enligt familjen, ”ältar” partiets ideologiska förfall samtidigt som det uppdagas att han nallat ur kommunkassan räcker inte som övergripande spänningsfält. Författarens språk tränger aldrig under romanens yta av finstämd natur- och väderleksrapport, vardagsdialog, knapphändig konkretion och anonym personteckning.
Jag har mött Johanna förut. Utanförskapsflickan med bara en nära vän som kan reflektera hennes personlighet och livsval har blivit en sorts litterär trop. Beror det på vissa författares egna erfarenheter eller är det litterärt behändigt att skära ner antalet interaktioner och personer? Texten varken förklarar, gestaltar eller ens hintar om bakgrunden till Johannas ensamhet varken som barn eller vuxen.
Bristen på tidsanda gör dessutom att barndomens 80-tal, trots hänvisningar till Palme, Fälldin och Bruce Springsteen, lika gärna skulle kunna handla om en socialdemokratisk familj på 40-talet. Markörer som tv-program, mode eller andra tidstypiska fenomen hade kunnat förstärka närvaron av de bleka romanfigurerna. För flickan Johanna ges knappt några personliga uttryck eller egenskaper.
Till och med den vuxna Johannas engagemang för flyktingpojken är så ytligt skildrat att berättarspråket reducerar romanens viktiga ärende till litterär information om händelseförlopp och känslor, en sorts tonårsbok utan vuxenromanens mångbottnade komplexitet.
