Fadern, sonen och älskarinnan
Publicerad 2014-11-15
Per Wästberg är utlämnande om sitt privatliv i nya boken
”När en författare föds är det slut på resten av familjen”. Den godmodige memoarskrivaren och mycket produktive författaren Per Wästberg skulle kanske inte inleda sin minnesbok Erik och Margot med detta kärva bon mot av Philip Roth om inte hans dotter Johanna Ekström för ett par år sen publicerat sin ångestsvarta bild av mor och far i den självbiografiska Om man håller sig i solen.
I den psykoanalytiskt djupgrävande uppgörelsen med uppväxten i det vackra 1700-talshuset på Stora skuggan skildras fadern som en flyktig och otrogen svikare.
Som ett exempel på förljugenheten i den överklass fadern formats av nämner Johanna Ekström farfaderns mångåriga kärleksförhållande med sin ogifta unga svägerska, som också var hans sekreterare. Fasaden hölls intakt, systrarna var vänner, barnen hölls ovetande.
”Erik och Margot” handlar om just den historien. Den är en femte pendang till Wästbergs memoarsvit De hemliga rummen, Vägarna till Afrika, Hemma i världen och Ute i livet. Men Erik och Margot har en mer öppen och sökande stil än de andra, vill närma sig denna hemlighet, som sonen/författaren blev varse först i 50-årsåldern, på ett sätt som håller de obesvarade frågorna öppna.
För även om Wästberg 2004 hann intervjua den åldrade och då lätt alzheimerglömska moster Margot, älskarinnan i lönn, som han gärna minns som den lekfulla och glada pojkflicka som lärde honom segla och fiska vid det stora släktsommarhuset i Stockholms skärgård, kan ju de andra två i dramat, fader Erik och hans hustru Greta, inte längre ge sin syn på saken.
Den som läst memoarerna eller Wästbergs Stockholmsböcker vet att han är en formidabel minneskonstnär som elegant och storsint tar med läsaren till flydda tider och försvunna miljöer, ja ända in i trettiotalets Östermalmsgarderober.
Han levandegör stämningar, ögonblick, länge döda släktingars frukostvanor, och kommer ännu ihåg namnen på de gäster som fadern drog hem efter krogen som slocknade i soffan och vinglade ut på morgonkvisten, diskret väckta av Greta.
Inte minst för den som kommer från andra sociala omständigheter och platser och inte kan borgerlighetens koder är Wästbergs minnesböcker med sina exakta detaljer och sitt njutbara språk en skatt. Man förstår något av den informella sidan av ”överhetens” massiva makt och inflytande i detta land som ändå i långa perioder under det 1900-tal han skriver om haft sosseregering.
Något omständligt och principlöst cirklar Wästberg kring barndomens far, den glansfulle chefredaktören, stilisten, kolumnisten och blixtrande konversatören Erik. Han kom från en by utanför Bollnäs med skulder från oavslutade Uppsalastudier och gifte upp sig med Greta Hirsch, en vacker 18-åring som han träffat på Swartlings ridskola på Valhallavägen. Det var en av hans kollegor, veckotidningsjournalisten Kerstin Wijkmark, som senare gifte sig med Carl Johan Bernadotte, som gav honom tipset att leta lämpliga rika flickor där.
Visst får man veta en del om Margot, och ännu mindre om modern Greta. Wästberg ser dem som lojala, praktiska, behärskade. Deras dolda känslor tycks inte heller inspirera till något annat än skönskrivna förmodanden och spekulationer. Kvinnorna förblir bifigurer i sonens minnen, den beundrade fadern halkar hela tiden in i centrum.
Och han tycks verkligen ha varit en toppenkille, en man som lika ledigt umgicks med industrialister och gammeladel, högerpolitiker och proletärförfattare, uppfinnare, poeter och bohemiska galningar, men som ändå behöll integriteten som journalist, både i sina vassa societetskrönikor och som tidningschef. En svår balans särskilt när nazisympatierna växte i Sverige, också bland tidningsägare och läsare.
Familjen Hirsch åt både skinka och hade julgran och var sekulariserade sen länge, i likhet med flera gamla judiska släkter i Sverige. Men liksom cirka 8 000 andra svenskar stod familjen på nazisternas dödslista, och skulle avrättas om tyskarna erövrade Sverige.
En radikal tidning som fadern respekterade, enligt sonen, var syndikalisternas Arbetaren, vilket ju låter sympatiskt. Men att fadern valde att själv göra karriär på högborgerliga, konservativa tidningar som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet verkar sonen tycka är självklart.
Det är en läsvärd och intressant bok på många sätt men någon analys eller uppgörelse är det inte. Wästberg tycks både vilja utnyttja den skandalösa och kittlande historien och komma undan fadermordet.
Inte ens när han återberättar Gretas avslöjande, att kärleken mellan henne och fadern inleddes med en våldtäkt – han kom in i den 17-åriga oskuldens flickrum och slet av henne kläderna – ställer sonen frågan: Hur kunde han?
Jag tror att Erik och Margots historia hade gjort sig bättre som roman. Då kunde han ha trängt in i faderns bevekelsegrunder, hänsynslöshet och hänsynstaganden utan att behöva skydda honom eller sig själv.
Det biografiska skrivandet är ofta ett slags försvar, eller upprättelse av jaget, och som här, av fadern & sonen. Sonen kallar sin relation till Erik ”beundrande samförstånd”. Man skapar sin sanning. Men det är också ett slags våld, eller dödande i Roths mening.
Det är bara i det riktiga ljugandet, i fiktionen, som den levande sanningen vågar sig fram. Alltid förklädd.
