Sammansatta dagar
Publicerad 2012-01-03
Men Pia Bergström läser hellre Thorvalls egna verk
Våren 2002, då Kerstin Thorvall var 76, gjorde Åsa Mattsson, före detta journalist på Aftonbladet, en serie intervjuer med henne. De träffades då och då under två år, oftast hemma hos Thorvall. Thorvall avled 2010. Nu har Mattsson tagit fram materialet och tillsammans med fotografen Caroline Roosmark gjort en både roande och obarmhärtig bok om den åldrande författaren.
Det är en nyckfull, egocentrisk, manipulativ och vasstungad kvinna som ställer upp på intervjuerna med en viss nedlåtenhet. Thorvall tycks njuta av att köra med Mattsson – för att få audiens måste journalisten handla åt henne, torka diskbänken, ringa till hennes psykiater, massera hennes fötter och så vidare. Ibland vill Thorvall inte svara på nånting, ibland ringer hon hem till Mattsons familj tio gånger om dygnet för att bli bekräftad och tröstad.
Dagarna med Kerstin är inte så mycket ett porträtt av en författare som skildringen av ett spel mellan två smarta och vaksamma kvinnor som båda vill ha ut nåt för egen del av mötet.
Thorvall tycker att Mattson är ”outhärdlig präktig” när hon varnar för det flitiga umgänget med en ung och beundrande bisexuell man med egna författardrömmar. Mattsson, själv en disciplinerad arbetsmyra, är hela tiden skeptisk till Thorvalls psykiska sjukdom: ”När hon ska framträda på en scen eller gå på en tillställning eller ha ett särskilt viktigt möte är ångesten plötsligt som bortblåst”, får vi veta.
Thorvall är inte ett dugg intresserad av att tala om feminism eller klass eller av att göra några ”helikopteranalyser” av sina verk. Men hon är mycket nöjd med den finlitterära upphöjelsen och Ivar Lo-priset efter romanen När man skjuter arbetare.
Jag tycker ju att Det mest förbjudna från 1976 är mycket bättre. Den som man ville ”stena henne för”, som hon själv uttrycker det. ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte” skrev den respekterade kritikern Björn Nilsson i sin recension i Expressen.
Själv jämför hon sig med Marguerite Duras, Karen Blixen, Edith Piaf och Louise Bourgeois. Stora kvinnliga konstnärer som inte fördömdes för att de hade yngre män som pysslade om dem.
Mattsson skapar en sammansatt, allt annat än överslätande, bild av Kerstin Thorvall. Samtidigt visar hon också sig själv, sina subjektiva tolkningar och sin ilska (”jävla kärring!”) när hon skriver ut scenerna då de ampra damerna fikar och äter chokladcroissanter.
Dagarna med Kerstin ger många tankar, är lättillgänglig och har fina foton. Men livet har så många dagar. Även författare glömmer, gömmer, och skapar om. Allra närmast Kerstin kommer man nog om man läser hennes egna böcker.
Pia Bergström
