Våldsamt bra – som film
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-11
I hennes våld är en flertydig titel som kröner Hanna Wallstens tredje bok, mycket lurigare än hennes tidigare I närheten av solen och Vi skulle älska om vi bara kunde. Att vara i någons våld är att vara utsatt, frivilligt eller ofrivilligt i underläge. Nu handlar Wallstens bok mycket om misshandel, men nästan mer om det beroende som kan göra misshandel möjlig.
Huvudpersonen Malin lever fjättrad av minnet av sin barndoms och ungdoms stora kärlek, Felicia. Hon som i nutidsberättelsen kringelikrokat sig fram till både ett heteroförhållande med två barn och ett homoförhållande där hon blir misshandlad. Det ömsesidiga beroendet mellan Malin och Felicia är ett spår i romanen och flätas samman med Felicias materiella och känslomässiga beroende av den sambo som slår henne.
Någonstans vid sidan av detta befinner sig Malins flickvän Mia, som är musiker och mindre stadgad – på ett plan är romanen också en sorts uppgörelse med medelålderns hela trygghetsknarkande. Dess långsamhet, liknöjdhet.
I hennes våld inleds rappt och filmiskt med ett antal scener som klarlägger dramat: barndomsminnet; misshandeln; Malins och Mias lyckliga liv tillsammans. Romanen skulle också fungera mycket bra som film. Som text halkar den alltför mycket på ytan – man är inte i närheten av att förstå någon av kontrahenterna, berättelsen blir ett utsnitt av olika människors liv som är allt från dramatiska till stillastående. Men aldrig begripliga. Det finns ett sentimentalt drag som också det skulle skimra så mycket vackrare på en filmduk.
Men det stora temat då, misshandel i ett flatförhållande? Kvinnor som förövare ses i romanen som något helt obegripligt, som en anomali man inte riktigt talar om. Texten behandlar offret, inte förövaren. Vilket inte är direkt ovanligt men lite synd.
Det hade skakat mig mer om berättelsen vågat borra sig något djupare ner än till barndomsminnen och de skira, brustna drömmarna.
