Orgasmen – det sista gratisnöjet i Stockholm

Jack Hildén skriver om en stad där allt blivit en marknad

helskärm

Jack Hildéns nya roman, God och opåverkad, består av två skikt. Det ena är en sjukdoms- och uppväxtskildring, där vi får följa pojken Isaks tonår medan han löpande undersöks och behandlas för reumatiska smärtor. Hans pubertetsutveckling – längd, testikelvolym, penisstorlek, acne – är i särskilt fokus i journal-anteckningarna.

Det andra handlar om samma Isak, nu en ung man, som närmast tvångsmässigt bedrar sin flickvän. Meningslösa dejter och anonyma knull kantar ett posttonårigt limboliv där han långsamt hankar sig uppåt i bostads- och yrkeshierarkin i riktning mot en svindyr etta på Södermalm och en position som journalist och författare.

Jag misstänker att Hildén tänker att det räcker med att redovisa dessa två identiteter – patienten och fuckboyen – för att skapa en komplett roman. 

Det gör det tyvärr inte. Hildén låter romanen stanna på samma utstuderat opersonliga, slappa plan som sin huvudperson. Ibland kan jag fnissa åt den vuxne Isaks nästan parodiska likgiltighet. Han får en könssjukdom och tänker googla på smittorisker, men ”det är som att jag inte orkar”. Han träffar sin älskade farfar och hoppas att han ska dö, ”så att jag kan hålla tal om hur mycket jag ångrar allt jag -inte sa”. Jo, det är snyggt. Men det är också platt.

Idén, om jag fattar saken rätt, är att visa hur erövringarna är en försvarsmekanism, ett sexuellt utagerande som symptom på en själslig ihålighet som i sin tur är en konsekvens av uppväxtens fysiska smärtor och kliniskt intima undersökningar… eller nåt … men det landar aldrig, det känns aldrig i magen.

I stället funderar jag över hur God och opåverkad förhåller sig till traditionen av Stockholmsromaner där andra nihilistiska unga män, mer sällan kvinnor, handlingsförlamat flanerar genom den urbana djungeln. Vad nytt tillför Hildén den genre som redan grundligt har utforskats av såna som Hjalmar Söderberg, Ulf Lundell, Carina Rydberg och författarens far, Bengt Ohlsson (som av en händelse är även Isak son till en känd författare)?

Här ger romanen en deprimerande tidsbild. I Per Hagmans 90-tal gick man på Café Opera, träffade fotomodeller och släpade hem dem till sin -hyrestrea i Vasastan. 

25 år senare bor alla vid tunnelbanelinjernas ändhållplatser, ingen verkar ha råd med mat, möbler shoppar man i grovsoprummet, raggar gör man på Carmen och Dovas, dit Isak ändå måste smuggla med sig ölburkar. Ska man ligga går man hem till mammas bostadsrätt eller till någon vars blommor man lovat vattna.

Kanske är det så man ska tolka romanens monotona knullande och porrsurfande. Orgasmen är det sista gratisnöjet i en stad där allt har blivit marknad.

Tinder-appen är det enda lotteri som ger vinst varje gång.

.
Jens Liljestrand

.
Jack Hildén är medarbetare i Aftonbladet Kultur,
därför recenseras boken av Jens Liljestrand,
biträdande kulturchef på Expressen