En historia större än det finns plats för
Jack Hildén om Kristian Lundbergs ”Rekviem över en förlorad son”
Publicerad 2019-04-30
Kristian Lundberg har för lätt att skriva. Det finns en mycket enkel anledning att Yarden har, och förmodligen alltid kommer ha, en särställning bland hans verk. Den är skriven ur ett akut tillstånd som han själv berättat om i många intervjuer. Där fanns en konkret arbetsplats att skildra, som gjorde honom ursinnig av vanmakt.
Sådana akuta texter har man inte alltid i sig, men Kristian Lundberg skriver alltid. Den högtravande stilen är lätt att irritera sig på, omtagningarna verkar ofta omotiverade.
Mycket går att känna igen i Requiem över en förlorad son. Jaget befinner sig i sitt Malmö, och jag kommer på mig själv med att läsa sonen som samma son han nyligen skrivit ett brev till i antologin Till min son. Samma son som han i Yarden väckte tidigt på morgonen, och körde till sina barndomskvarter för att visa var han växte upp.
Det är säkert slarvigt som läsning betraktat, men också signifikativt för en författare som tydligare än de flesta skapat ett universum där vissa byggstenar framstår som obligatoriska.
Nu verkar sonen inte alls vara densamma – i antologin riktade sig brevet till någon som hade gett sig av, brutit upp. Här har sonen i stället aldrig funnits. Åtminstone inte så länge att föräldrarna ens fått se honom öppna ögonen. ”Du är inte ens ett minne”, står det.
På så sätt blir sorgen av en sort som är svår att föreställa sig. Nämligen över det man aldrig haft och därmed heller knappt har verktyg för att sörja.
Dagarna passerar över sidorna. Det är ofta eftermiddag och en vag tristess i vardagens rastlösa tomhet. Mässandet blir mycket riktigt monotont, ett brus som strösslar kristna bilder och reflektioner om poesi.
Det är i sådana stunder som Lundberg riskerar att reducera sig själv till en av de författare som ger ut strömmar av böcker, svåra att separera från varandra.
Men stundtals lyckas han också beskriva ett väldigt specifikt tillstånd, som gör ont. Det är främst i krassa konstateranden som: ”Det är vad de döda framförallt gör, / slutar andas”.
I kontrasten mellan kärlek och förlust skriver han fram en historia som rymmer mer än vad antalet sidor i diktsamlingen har plats för. Det som hänt är oåterkalleligt, och nu går han runt bland resterna, som efter en eldsvåda. Pojken var ingenting, varken han eller föräldrarna kanske har en särskild plats i världen, men i pappans blick skulle sonen ha funnits, och tar på sätt och vis form när Lundberg skriver fram sina fantasier om honom.
”Det går att förlora mer än vad man äger”, skriver Lundberg och visar att bland bruset finns meningar som får en att titta upp från sidan och ut genom fönstret.