Smärtsam Afrikablues

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-26

Stefan Helgesson debuterar med melankolisk roman om biståndsarbetare

Stefan Helgesson. Foto : JOAKIM BRAUN

Det finns vackra paralleller i litteraturvetaren och kulturskribentens Stefan Helgessons debutroman Leve fortsättarna. Sida vid sida vandrar språket och relationerna, liksom jaget och de andra, jaget tillsammans men alltid ensam. Helgesson vill inte bara skriva fram, utan till och med skriva ner i botten av solidariteten och det postkoloniala tillståndet.

Allt det som är väntat i en roman om biståndsarbete – om de stora och små inre konflikterna som brusar när världen ska räddas och främlingskap blir till rädsla och trötthet i samma takt som projekten misslyckas (medan cynikerna tycks klara allt så mycket bättre) – finns där men också något helt annat. En text som tycks missnöjd med sig själv, som vill ut och bort lika mycket som de som skapas av den.

Ramberättelsen är ganska enkel: den unga familjen som alltför fort kom bort från den kollektiva vänsterkampen och in i radhustristessen bryter upp för att göra något riktigt och viktigt och åker till ett aldrig namngivet land i sydöstra Afrika (Moçambique?), krisar i sitt möte med det främmande, separerar, åker hem. I en korsande berättelse följer vi den i kolonierna uppvuxna Marianne som flackar runt i efterkrigseuropa för att slutligen återvända som missionär, till samma utbrända land. Berättelsen om henne blir en sorts historisk ryggrad, den europeiska skulden mitt i all den goda viljan.

Skildringarna av hettan, varubristen, främlingskapet är precis så trovärdiga som man kan vänta sig av en person uppvuxen i södra Afrika. Det är melankolin och vemodet som är mer oväntatde. En sorts Africa-blues, en smärta inför tingens ordning och orättvisa, både på makro- och mikronivå: ”Skrivandets små rörelser i kamp med omvärldens stora. Det var inte fråga om att återskapa det som varit: hon grep inte efter det omöjliga. Det var fråga om att hitta en ton som fick ljuda i tomrummet efter det som hade kunnat vara, en ton som gjorde det möjligt att känna detta tomrums form och inre rum”. Marianne skriver och river sönder, skriver och river sönder. En rituell akt som blir en symbol för hela Leve fortsättarna.

Att skriva om och om igen, eller resa om och om igen, mot bättre vetande bara fortsätta, blir samma sorts handling. Inget eller allt av värde fastnar på papperet. Att skriva i uppförsbacke – vi är många som vet hur det känns.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.