Vattenspänning
Publicerad 2012-04-24
Nina Burtons lärorika flodberättelser blir våra gemensamma blodomlopp
När 1800-talsversionen av London Bridge skulle rivas 1960 köptes den av en amerikansk affärsman för två och en halv miljon dollar. Man kan misstänka att det var Tower Bridge han trodde sig ha köpt, i stället för den oansenliga London Bridge. Men den ännu äldre bron var en rejäl skapelse, med så kraftiga fundament att den fick sprängas bort. Den var en stad i staden, tätt bebyggd och ett eget mikrokosmos där trängseln tvingade fram vänstertrafik.
Om London Bridge, om Faust och Goethe, om Alice i Underlandet och hur många andra berättelser som helst kan man läsa i Nina Burtons eleganta kombinerade reseskildring och essä, Flodernas bok.
Resan inleds vid Rhônes källa, fortsätter till Rhens och Themsens födelseplatser och flodomlopp, för att avslutas där Themsen möter havet vid Southend. Det hela är ett fascinerande projekt i all sin skenbara enkelhet. Man snyter inte ur sig historier som den om London Bridge, eller formuleringar om TS Eliots livskris – ”Ändå var det ingen läkare som slutligen gav känslan kontur. Det var poesin, ungefär som då ett glas gör vatten gripbart” – utan både långvarigt och djupt läsande och hårt formuleringsarbete.
Ändå är Flodernas bok lätt och luftig. Visst blir det många anekdoter, men eftersom allt binds samman av floden och dess rörelse finns det en begränsning och en ram som hindrar det hela att kapsejsa i alltför stor berättarglädje.
Sambandet är tydligt mellan berättelsernas rytm och känslan för floden. Kanske är det därför Themsen utan konkurrens intresserar mig mest. Kontrasterna är stora mellan idyllerna och det smutsiga London, mellan havskänningen och den svårfunna källan. Keltisk kultur, paret Shelley, pubar, Londons hamn som den var innan strukturomvandlingarna dödade den och skapade zombien Docklands. Allt manglas i ett passionerat tilltal, till skillnad från berättandet från de mer eleganta kontinentala flodernas historia.
Eller så är det bara resultatet av att ha rest länge i en intressant persons sällskap. Man måste vänja sig lite vid tidens långsamma gång på floden och samtalen som ibland ebbar ut. Sedan blir man antingen osams eller lär sig gilla allt.
När Nina Burton skriver om sin familjebakgrund, eller om sina erfarenheter som ensamresenär med anteckningsbok, förlorar hon aldrig idén om en gemensamhet. Människor liknar mycket riktigt vattendroppar som söker varandra där vi rinner nerför en fönsterruta. Balansgången tycks dock svår mellan det positivt uppfattade, alltså naturen (harmonin) och kulturhistorien (sambanden, de häpnadsväckande sprången), respektive en viss portion svartsyn och civilisationskritik. Miljöförstöring, förgiftade vattendrag, rationaliseringar och rovdrift (eller en iakttagelse om upplevelseturismens ytlighet) framstår som obegripliga. Antagligen är de vad man brukar kalla en annan historia.
Vatten rinner i obrutet kretslopp genom allas kroppar. Floderna blir våra gemensamma blodomlopp, något som Nina Burton verkligen lyckas öppna ögonen för och om och om igen skriva fram.
SAKPROSA
Flodernas bok
Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden
Nina Burton, Albert Bonniers förlag