Munro när hon är som allra bäst
Publicerad 2014-10-03
Expert på subtila sociala skillnader i mellanmänskliga relationer
Rymlingen i Alice Munros På fri fot är en get, kan jag avslöja. Dess ägarinna Carol, en ung kvinna fast i ett dåligt förhållande med en man som driver en ridskola och som gillar att ha en osäker tjej att dominera, är inte alls lika fri som geten som gör precis som den behagar.
På sitt indirekta, lite vid sidan-sätt, här via grannens iakttagelser, en medelålders, sjävständig och lite beskäftig änka efter en missförstådd poet, vecklar Munro upp en tyvärr alltför vanlig bild. Den unga kvinnans oförmåga att bryta upp, hennes vankelmod och oförmåga att ens formulera vilken sorts liv hon skulle vilja ha gör mig först lätt föraktfull – hon gör ju val utan att ens fatta att det är val – hon får väl skylla sig själv.
Men så kommer plötsligt den lilla vita geten tillbaka in i berättelsen, Flora, den djuriska oskulden som drog iväg en dag för att hitta en bock, utan att fatta varför hon bara måste göra det. Det är hon som får bära skulden för allt.
Och det typiska och triviala förvandlas till en tung och tidlös tragedi.
Hur Munro gör de här skickliga ljus- och perspektivbytena, eller skapar sina tålmodigt uppbyggda uppenbarelser rent litterär-tekniskt har jag ingen aning om.
I den här samlingens berättelser är det oftast unga kvinnor och deras livsval det handlar om. Eller frånvaron av val, hur slumpen spelar in, den personliga karaktären, modet, eller som i Carols fall en feghet eller rädsla. Munro arbetar med den äldsta av frågor: Vad är det egentligen som avgör och formar ens öde? I några av historierna i På fri fot får man följa huvudpersonerna ända till pensionen.
Hon skriver om de platser och den sorts människor hon känner till, här jordbruksarbetare, fiskare, hantverkare, lärare, i småorter i Kanada från 40-talet och framåt, hennes egna uppväxtmiljöer. Hon är expert på de subtila sociala skillnadernas inverkan på de mellanmänskliga relationerna, till exempel mellan en universitetsstuderande dotter på hembesök och föräldrarnas uppskattade hemhjälp, en gång klasskamrater.
På fri fot kom ut i original 2004 och nu kan man få tag på rätt många av hennes verk i bokhandeln och biblioteket. De är sig ganska lika, på det viset att man känner igen stilen, det oftast kvinnliga, genomskådande perspektivet, den psykologiska skärpan och en sorts mänsklig vishet.
Kanske blir hennes huvudpersoner lite äldre allteftersom. De ganska långa berättelserna i den här samlingen tillhör hennes allra bästa.
