Datorspel, vänskap och kärlek schabblas bort

Gabrielle Zevins roman är i stora stycken outhärdligt slapp

helskärm

Varje techföretag kräver en halvfiktiv berättelse om hur grundarna möttes kring en storslagen vision. Gabrielle Zevins ”Imorgon och imorgon och imorgon” är en roman rotad i samma genre, kretsande kring ett fiktivt företag, Unfair Games. Visst handlar den om datorspel och om vänskap, men framför allt om entreprenörskap.

Efter att barndomsvännerna Sadie och Sam återknutit kontakten startar de ett företag som producerar datorspel. De har konstnärliga visioner, deras produkter gör succé och företaget växer.

Ju längre jag läser, desto mer outhärdligt finner jag Zevins slappa grepp att i stora stycken låta berättandet ske via citat från framtida tidningsartiklar. Läsaren serveras allt längre citat ur intervjuer som huvudpersonerna ”många år senare” fick göra för olika spelsajter. Intervjuer där såväl frågor som svar är alldeles för väl anpassade för att fylla upp luckorna i själva romanberättelsen. Dessutom är de fiktiva citaten formulerade i exakt samma berättarspråk som Zevin använder i sin ordinarie text, vilket ger noll trovärdighet.

”Som en recensent senare skulle skriva”, kan det heta, följt av en sidlång samling citat om hur utsökt grafik det fiktiva datorspelet har. Eller så hejdas berättelsen för ett påpekande om att Sam minsann tio år senare skulle hålla ett TED-talk om ett visst ämne. Allt detta framstår mest som sätt att påminna läsaren om att allt minsann hör till den stora framgångssagan.

”Imorgon och imorgon och imorgon” bär vissa drag av generationsroman; i stora stycken handlar den om att bli vuxen i 1990-talets USA. Men tidsskildringen punkteras av efterkloka kommentarer om hur detta var en tid då man ”ännu inte” var så medveten om identitetsfrågor som idag. Vid vissa sidor klibbar sig känslan fast att detta måste vara en text skriven på uppdrag av datorspelsbranschens intresseorganisation. Orimliga arbetsförhållanden normaliseras – huvudpersonerna kodar tills fingrarna bokstavligen blöder och det är bara härligt.

Samtidigt kastas ett nostalgiskt skimmer över en mer hantverksmässig epok, då datorspel utvecklades av små indie-företag. Via sina romanfigurer låter Zevin också förmedla en programmatisk idé om vad som är bra datorspel. De ska varken handla om skjutande eller sport eller strategi, i stället upphöjs vad som brukar kallas ”världsbyggande” – att konstruera en fiktiv värld.

Att ”virtuella världar kan vara bättre än den verkliga världen” är ett rätt banalt påpekande. Zevin återvänder till det flera gånger som vore det frågan om en högst originell insikt. Försöken till djupsinniga jämförelser mellan datorspel och livet staplas på varandra: någon gång blir det roligt, oftast bara pinsamt. De bidrar till att schabbla bort vad som i grunden ändå är en fin berättelse om vänskap, där dess gränser till kärlek, sexuell attraktion och affärsmässigt kompanjonskap aldrig blir helt tydliga. Ändå framställs det hela vägen som självklart viktigast att satsa på sitt företag.

Så det förvånar inte att den här romanen har höjts till skyarna av Bill Gates, som nu tycks vara på väg att axla Oprah Winfreys roll som litterär super-influencer.