Öppet och ömsint om förlusten av mamma
Publicerad 2014-10-30
Norska Trude Lorentzen skriver om sin mors plötsliga självmord vid 46-års ålder
I en öppen och ömsint undersökning av sin egen mammas plötsliga självmord vid 46 års ålder, går den norska journalisten Trude Lorentzen till botten med vad hon kallar Mysteriet mamma. Hon söker inte bara orsakerna bakom mammans hopp från sjunde våningen av det sjukhus hon var inlagd på för akut ångest och depression, utan också vad förlusten, mitt i puberteten betytt för henne själv.
Enligt dottern och alla som kände henne, var modern, Mia Lorentzen, ingen nervig eller melankolisk typ, tvärtom. Alltid glad och ambitiös hade hon klarat av allt, skilsmässan efter makens otrohet, själva ensamståendet, huvudansvaret för barnet, jobbet som lärare, skolinspektör och sedan rektor. Hon har vänner, eget litet hus och bil, och en gift älskare.
Plötsligt brister hon. Ingen medicin hjälper mot smärtan och känslan av otillräcklighet och totalt misslyckande. Bara döden.
Lorentzen, född 1974, skriver fritt och rakt, lojal både med sitt 14-årsjag och den mamma som var henne allra bästa vän, i minnet rena idealmamman, men som efter självmordet var någon som den utåtriktade, sportiga, duktigast i klassen-Trude inte ville förstå, inte ville tänka på, snarare skämdes över.
Först när dottern själv blir mamma, och nästan i den ålder då mamman ”valde att lämna henne”, börjar hon, som den energiska journalist hon är, (hon har fått Stora journalistpriset i Norge) gräva i det där fallet från sjunde våningen. Intervjuer, dokument, bakgrundsfakta. Hon vill förstå allt, vem mamman egentligen var, vilka hemligheter hon hade, vad som fick henne att bli sjuk, vilken psykiatrisk vård hon fick. Hur hon kunde göra detta mot sitt enda barn.
Den självklara barnsliga harmen i den frågan driver den här boken. Och samtidigt som jag tycker att den vuxna dottern inte riktigt kan se denna Mia Lorentzen som något annat än en mamma, hennes mamma, så uppskattar jag att hon inte skäms för den känslan.
Min egen mamma, hjärnskadad efter en bilolycka i medelåldern, väckte samma ambivalenta ilska hos mig. Jag tyckte ju oerhört synd om henne. Men jag hade behövt henne mycket mer.
Och just det där behovet av mamma har för mig varit väldigt svårt att erkänna, nästan tabu har det känts, jag vet inte varför. Kanske har feminismen kommit längre nu. I min generation skulle vi frigöra oss från mamma. Bli något helt annat, absolut inte som hon.
Den mammasaknad Lorentzen beskriver på sitt rättframma vis, är ganska enkel. Den handlar om närhet och värme, klapp och kram, om favoriträtter, sånger och skämt. En särskild mammaröst och kroppslukt, glada ögon bakom plastskalmar.
Och även om den här mamman, Mia Lorentzon, förblir förlorad trots alla samlade fakta och efterhandsdiagnoser (den rimligaste – utbrändhet – tycks inte finnas i Norge) så växer den här dokumentära kärleksförklaringen, åtminstone inuti mig, till en vidare och större. Och det är inte sorgsen melankoli som fyller mig utan en livsbejakande övertygelse om det livsviktiga värdet av det där som mammor gör och ger.
Historiens män har länge velat tro att mammor bara ÄR såna, inte att det är en utgivande kärlekspraktik, oegennytta, självuppoffring, ansträngning.
Jag börjar grubbla över det samhälleliga värdet av mamma. Ett sånt begrepp som samhällsmoderlighet, varför är det så out of date? Det är ju egentligen kärnan i vänsterns ideologi.
Och nu när (äntligen) moderligheten inte bara ses som en kroppsegenskap utan kan hanteras som val, även av män, borde ju chanserna att den erkänns som något aktningsvärt och prestigefyllt öka.
I en intervju med Göran Greider nyligen om huruvida hammaren och skäran fortfarande var okej som symbol för socialismen föreslog han en modernare pin: barnvagnen och vattenkannan.
Jag skulle också kunna tänka mig en gammal vanlig (sönderkysst) mariabild, kanske en miniatyr av den gula plastmadonna som just nu, till somligas förtret, ställs ut på Moderna museet. Men där är vi kanske inte än.
