Hon fångar känslan av att inte vara normal

Nina Hemmingssons ”Rum utan titel” är en mycket lyckad utbrytning ut bildrutan

helskärm

Javisst är det klassiska Nina Hemmingsson-scener. En hustru har svårt att få kontakt med sin disträe man och prövar en replik hon tycker borde funka: ”Hur ofta runkar du?”. En mamma som helt uppenbart är terapeut i det civila anmärker på sin introverta dotter: ”Det är nästan som att du undviker min blick. Känner du igen det?”

Typiskt Nina Hemmingsson, alltså. Om detta vore en av hennes bildrutor skulle mamman få en dräpande replik och hela scenen skruvas till så att det komiska med denna kulturspecifika påflugenhet tydligt framgick. Men Rum utan titel är en roman, och en roman som inte är ute i något komiskt ärende. De båda situationerna ramas inte in, stannar inte upp och väntar på skrattet efter punchline. I stället berättas de vidare i ett lågmält tonfall som låter det sorgliga i all denna kontaktlöshet framgå, av en romanförfattare som vill gestalta en miljö snarare av en standupkomiker som vill driva med den.

Det betyder ju inte att Hemmingsson-fans inte kan känna igen sig. Om det eventuellt självbiografiska innehållet kan jag inte uttala mig, men den som vill läsa in författaren i huvudpersonen Eva har goda möjligheter. Eva är konstnär, tillräckligt framgångsrik för att bli intervjuad av tidningar och inbjuden till ambassader, men tillräckligt vilsen i tillvaron för att göra den känslan till huvudmotivet för sin konst. Hennes ”lierade”, anmärker hon vid ett tillfälle, är ”kvinnor med mustiga röster” som gör misstaget att tro att hon nödvändigtvis vill befria sig från det ”icke önskvärda” tillstånd hon beskriver.

Själv söker hon tvärtom den icke önskvärda tryggheten och normaliteten och det är därför, förstår vi, som hon ger sig in i förhållandet med Karl. Detta skildras genom den klassiska dramaturgi vi känner igen från filmer som ”Sova med fienden”, där en scen placerad tidigt i berättelsen får läsaren att vråla ”Stick för fan från den här psykopaten”. Här sker det på själva hopflyttningsdagen, när Karl plötsligt skäller ut Eva för hon ätit ett äpple mellan måltiderna. Vi vet ju att huvudpersonen kommer att lyssna på uppmaningen, men först efter lång och plågsam kamp.

Men en sån sammanfattning gör inte boken rättvisa. Detta är inget mustigt befrielsedrama om en förtryckt människa och hennes flykt från Alcatraz. Kontaktsvårigheter är romanens tema men tendenser att lägga skulden på huvudpersonens omgivning saknas (om man nu inte ska ta Eva på allvar när hon klagar på att alla människor ber henne vara konkret om sina problem: ”Om man har kommit så långt att man kan förklara så att de här handikappade människorna förstår, då har man väl redan löst det, då kan de andra gå hem.”)

Faktum är att jag sällan läst en roman som på ett så konkret, icke-självrättfärdigt och ledset sätt gestaltat känslan av att inte vara normal. Känslan av att ha konsten som sin enda tillflykt i livet, ja rentav som förbindelse med Gud, men inte med den sortens kompensatoriska övermänniskoattityder litteraturhistorien är full av, utan med sorg och ett slags skam, för att det tillståndet skärmar av en från världen och människorna. Hemmingsson lyckas skildra den, med språkligt exakt iakttagelseförmåga och en humor som vinner på att vara nerskruvad. En mycket lyckad utbrytning ut bildrutan.

Nina Hemmingsson medverkar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hennes roman av Jesper Högström, författare och kritiker i Dagens Nyheter.