Fadern & sonen
Publicerad 2012-03-12
Ett pappadrama från Grekland till Sverige
I sin förra roman, augustprisnominerade Den siste greken, arbetade Aris Fioretos fram en formsäker berättelse om den grekiska diasporan, om livet som immigrant, om ögonblicken och minnena. Nu utkommer Halva solen, en bok om Pappan och Sonen.
Pappan är ”den som dödde”, sonen är byrackan, den svårtämjda hunden. Pappan är också emigranten, ynglingen som lämnade Grekland och skapade ett liv i Sverige. Men Halva solen handlar inte bara om den speciella sorts rotlöshet som föds i vetskapen att man inte kan återvända till sina barndomsminnen när man vill. Den handlar mest av allt om identiteter, att befinna sig i den stora livskedjan. Och att göra det som pojke, man, son, far.
Halva solen är alltså en minnesteckning av en relation, där den uppbrutna formen – korta prosalyriska texter, rollspel, analytiska ”teser om utländska fäder” – är helt i harmoni med omöjligheten att teckna ett liv.
Det finns flera återkommande teman, bilder som håller samman berättelsen. Einar Nermans tändstickspojke, med den ”halva solen” förekommer till och med som bokens enda bild, omslaget oräknat. Här återfinns sonen, han som stod modell, och fadern, konstnären och alltings upphov. Den kreativa kraften. Men också två andra teman framgår i den korta texten om tändsticksasken: solen som lika gärna kan vara en apelsin, pojken som en liten Ikaros som oförskräckt rör sig mot solen.
Vem som är Ikaros och vem som är Daidalos blir jag aldrig riktigt klok på. Far och son-temat är så tacksamt för sammanblandningar – det är nära mellan de två positionerna och nära mellan den som skrivs fram och den som skriver. Halva solen inleds med faderns död och avslutas i den stund fostervattnet gått och han är på väg över gränsen från någons son till någons far. En baklängesvandring där själva faderskapet blir den tyngst vägande identiteten.
För även om det ibland skymtar en fru, är det pappan som är familjens motor och författarröstens spegel. Vissa prosastycken består av protester från ”den utländske fadern”. Han lägger sig
i bilden av sig själv, ett lyckat metagrepp eftersom humor är det enda som förmår lösa upp den hårda symbiosen.
Aris Fioretos är kanske mannen som ser Ikaros falla. Eller så har han byggt både labyrint och vingar. Halva solen är inte en lika stark prosatext som Den siste greken. Men med god (ibland något förströdd) stilistik och ett bra ämne kommer man långt. Och pappaböcker är bra ämnen. Oväntat nog är Alison Bechdels seriebok Fun Home det verk som kommer närmast i stämning. Nystandet i spåren efter en avliden far, identifikationerna som är ömsesidiga, närheten till mytologier, Ikaros-temat. Fadern som en rastlös doer, han som skapar själva livet men själv inte får leva för evigt.
Nystandet bakåt i tiden avslöjar sakta ett trauma i den grekiska barndomsbyn. I de sista delarna skapas också en text som på ett lite oväntat sätt befinner sig inuti ”den döddes” tankar. En
inkonsekvens som tyvärr gör att texten inte riktigt håller hela vägen till slutet. Vilket inte hindrar mig från att sträckläsa, återvända, fundera, identifiera mig.
Ulrika Stahre