Taikon i närkamp med rasismen
Publicerad 2016-02-04
Återutgivningen av Zigenerska är en kulturgärning
Jag läser Katarina Taikons Zigenerska samma helg som maskerade män jagar mörkhåriga människor på Stockholms gator. I slutet av 1930-talet släpper folk ilskna hundar på en sju, åtta år liten Katarina när hon går från gård till gård för att sälja kokkärl. Några år senare vandaliseras lägret där hon bor av knivbeväpnade ”lynchhordar”. Som vuxen trakasseras hon för att hon är rom.
Historiska paralleller ska man vara försiktig med, men en styrka i Katarina Taikons 53 år gamla bok är att den innehåller en sorts förstudie om rasismens speciella logik. Som Karolina Ramqvist skriver i sitt förord till nyutgåvan identifierar författaren rasismens historiska förankring och ser den som ”en vinkel, ett sätt bland andra att se på människan”.
”Jag tror att det är viktigt att alla inser att rashat är långt ifrån obefintligt i Sverige”, skriver Katarina Taikon. Det är en ödmjuk formulering, och precis där står vi i dag också. Jag kan redan förutsäga vreden över min koppling mellan ”asylkritiska” aktioner och Taikons ord om rashat. Ingen är ju rasist, därför tydligen inte heller deras handlingar.
De som 1963 skulle få ett romskt par till grannar var inte heller rasister. I sitt brev till länsstyrelsen, som Katarina Taikon publicerar i boken, betonar de att de inte ”vill frånkänna zigenare rätten till dräglig bostad”. Men deras hus kommer att sjunka i värde. Paret kommer att dra till sig fler av sin sort, med allt vad det innebär.
Retoriken bär eko till dagens protester mot romska EU-migranter och flyktingförläggningar. I sin tid gör Katarina Taikon kopplingar till diskrimineringen och rasismen mot svarta amerikaner. Men hon gräver också i särdragen i den negativa behandlingen av romer.
Boken är en hybrid mellan debattinlägg, samhällsreportage och en pedagogisk inifrånberättelse om livet som rom och romsk kultur, levandegjord av hennes egen biografi.
Många exempel är från utgivningsåret, då boken slog ner hårt i offentligheten. Inte minst kritiken mot Ivar Lo-Johansson, känd som ”zigenarnas bäste vän”, tog där den skulle.
Att läsa boken i dag är förstås annorlunda. Ibland exotiserar Katarina Taikon lite själv, och feministiska vinklar får man söka mellan raderna. En del fungerar som historisk skildring, annat flammar upp in i samtiden.
Boken håller litterär halt samtidigt som den är konkret i sina förslag. Katarina Taikon kräver utbildning, en romsk folkhögskola med kulturcentrum och 160 ”småstugor” där Sveriges romer kan bli bofasta.
Redan här, 30 år gammal, har hon det medryckande och fina språk som hon senare skulle utveckla för barn i en annan stor folkbildningsinsats: Katitziböckerna.
Att återutge Zigenerska, med vissa rimliga bearbetningar, är en kulturgärning. Den ger perspektiv på europeiska romers sak, på dagens rasism och antirasism. Och den återupplivar en viktig röst i svensk politisk historia.
