Huu…usvagnar i helvetet
Publicerad 2014-09-18
Accelererande hemskheter faller inte riktigt på plats i John Ajvide Lindqvists nya bok
Sveriges Stephen King har han kallats, John Ajvide Lindqvist. Hans lättlästa, moderna sagor har referenser till populärkulturens värld, till vampyrfilmer, tv-såpor, Morissey-låtar och svensktoppschlagers men de handlar samtidigt om de stora existentiella frågorna. Livsångest och dödsångest och vanmakt inför ödets slag.
Och precis som King låter Ajvide Lindqvist sina skräckhistorier utspela sig i triviala miljöer bland verklighetens småfolk, i mörka förortsparker, motorvägstunnlar, i unkna källare i trista villaområden. I hans senaste, Himmelstrand, briserar ohyggligheterna på en husvagnscamping.
Här vaknar en morgon fyra semesterfirande par i varsin husvagn och upptäcker att världen omkring dem är borta. De står mitt i tomheten, ett oändligt grönt fält. Gräsmattan påminner om en fotbollsplan eller välskött golfbana.
En originell situation, utan tvekan. Men ändå inte. Originaliteten lyser med sin frånvaro och det är kanske det som är mest skrämmande. Är det en kuliss de hamnat i, en remake av någon sorts Hollywoodfilmsverklighet? En kollektiv hallucination som åtminstone i mitt huvud påminner om inomjordisk science fiction eller ett sånt där ”drömlandskap” som ska föreställa livet efter att man dött, en mardröm som blivit allas mardröm. Personligen tror jag någon av Dantes överbefolkade, stönande underjordskretsar kanske vore att föredra framför detta gränslöst platta intet.
”Allt vi äger har vi stulit av varandra”, ett citat av poeten Inger Christensen som poeten Athena Farrokhzad gjorde ”viralt” i sitt sommarprogram härförleden, får i den här berättelsen en rent fasansfull vinkling. Ajvide Lindqvist har sitt alldeles egna sätt att visa hur skrämmande fångna vi är i andras föreställningar, men även i de vi kallar egna och våra. Om vi lever uteslutande på och av varandra, och har snott allt; ord, memer, begrepp, föreställningar, teorier som hjälper oss att strukturera och förstå vad som händer, då finns det ju inget nytt? Bara olika kombinationer av kända mönster.
Om hela kulissbygget löses upp, all trygg känd ordning, även liv och död, vad finns det då? Bakom tillvarons pappersväggar.
Och hur kan man fly från intet? Husvagnsfolket försöker men när bensinen håller på att ta slut och gps:erna visar olika är det lika meningsfullt som att börja slåss med varandra. En annan tröstlös sak är att det monstruösas uppenbarelser i den här onda sagan inte bara är ute efter andras blod utan också lånar sina former. Från romanpersonernas gamla mobbare och från Ajvide Lindqvists figurer i tidigare romaner.
Är alltihop i så fall klicheér? Jag vet inte. Författaren får aldrig ihop de accelererande hemskheterna till en fungerande helhet, själva storintrigen - och lösningen - saknas. Det ger berättelsen ett lättsamt drag, som om den bara var ett tillfälligt kaleidoskopmönster av oändliga dödliga variationer av liv. Skräck är ju en underhållningsgenre som aldrig är ”upphöjd”, den tycks acceptera tillvarons meningslöshet.
