De suger endorfiner ur hjärnan med sugrör
César Aira leker med genrer i två korta romaner
Publicerad 2024-05-13
För den som tidigare läst argentinaren César Aira kommer mycket att kännas bekant i de två små nätta volymerna ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Ett rasande tempo och tvära kast mellan genrer, hela tiden ackompanjerade av en mild ironi. För den som inte gjort det utgör dessa två en utmärkt introduktion.
”Sömmerskan och vinden” tar avstamp i en metakommentar till det egna verket. César Aira sitter på ett kafé i Paris och försöker skriva på sin nästa bok. Det går trögt. Han vill att det ska vara en äventyrsroman i konventionell bemärkelse ”med händelser som följer på varandra”. Hjältinnan ska vara sömmerska och vinden, naturfenomenet, ska vara hennes antagonist. Det är en dålig idé konstaterar han, ”minst av allt ser jag intrigens förtjänster som roman”.
Att bryta barriären mellan läsare och författare, det som brukar kallas den fjärde väggen, är inte det enda sättet varpå Aira saboterar romanformen. Boken – som bland annat inbegriper förlossningen av en demonbebis, ett fordon byggt av skelettet av ett bältdjur och en förälskad vind som dukar upp till middag på Patagoniens ödsliga slätter – är full av motsägelser av typen ”Månen gick upp … Men den gick inte upp”, eller ”Hela panoramat tycktes vila i nattens rena svärta, som samtidigt var rent ljus.” Det är som om Aira konsekvent vill undergräva premissen för det egna berättandet.
Detta försvårar arbetet för en kritiker – om texten hela tiden är på väg mot sin egen självmotsägelse undandrar den sig också tolkning. Men det gör samtidigt att det ryms en enorm mängd fiktion mellan dessa små pärmar, om berättelsen inte tillåts stelna genom att fastslå ett slutgiltigt händelseförlopp innebär det också att Airas säregna litterära universum kan fortsätta expandera. Här är det läge att prisa Djordje Zarkovics översättning som ger den ofta snåriga prosan spänst och humor.
Om ”Sömmerskan och vinden” är ett experiment med form är den andra boken, ”Middagen”, snarare en lek med genren. Utanför det lilla samhället Coronel Pringles stiger de döda ur sina gravar och beger sig inåt staden på jakt efter endorfiner som de suger ur de levandes skallar med sugrör. Saken är den att dessa nyheter når berättarjaget via den lokala tv-stationen, som är riktigt urusel. De har amatörmässig teknik och saknar känsla för dramaturgi. Eller kanske har han somnat framför tv:n och drömmer alltihop? Det är lite oklart. Så bygger Aira lager på lager av opålitligt berättande samtidigt som han med sedvanlig ironisk distans ger sig i kast med en av populärkulturens mest slitna klichéer: zombieapokalypsen.
Även om Airas litteratur kan betraktas som ett uppror mot genremässiga konventioner verkar han i en specifik argentinsk tradition av genreöverskridande kortprosa. Av just nu verksamma författare är han den som tydligast för vidare arvet efter Jorge Luis Borges, om än på sitt eget punkiga vis. Influensen märks av inte minst i ”Sömmerskan och vinden”, ”Om jag har skrivit så har det varit för att sticka in glömska mellan mitt liv och mig” är en mening som lika gärna kunde ha skrivits av läromästaren själv.
Hur som helst är det glädjande att Tranan fortsätter plocka guldkorn ur Airas omfattande författarskap (över 120 verk!) varav endast ett tiotal finns översatta till svenska. Glädjande är också att dessa publiceras en och en, till skillnad från tidigare förlag som gett ut samlingsvolymer. Fickformatet går nämligen hand i hand med innehållet. Aira är en författare perfekt lämpad att plocka fram när man har några minuter över, att läsa honom är att likt huvudpersonen i ”Middagen” att zappa mellan tv-kanaler och hamna mitt i en film, man har inte handlingen klar för sig men det uppskruvade tempot gör att man inte kan sluta titta.
