Poetisk karta av minnets labyrinter
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2016-04-01
Demensen går längre än diagnosen i UKONs texter
Vi satt i bilen hem från mina morföräldrar. Plötsligt sa mamma medan hon körde: Nu är mormor död.
Jag förstod ingenting. Mormor hade ju nyss vinkat åt oss från fönstret. Jag vågade inte heller fråga vad mamma menade. Vi älskade ju alla mormor.
Hon hade drabbats av demens. Vi barn tyckte det hörde till att hon var glömsk. För mamma innebar det en dramatisk förlust av allt det som varit hennes mor. En förlust så total att hon liknade den vid en död.
Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (alias UKON) prövar en liknande tanke i sin omfångsrika essä: Att man dör och blir en annan då man blir dement.
Glömskans bibliotek rör sig på UKON:s bakgård, den han fritt överblickar i sin dubbla tjänst som poet och praktiserande psykoanalytiker. Och han framstår lite som genrens guldgosse, så intellektuellt spänstig och rikt välorienterad är boken.
Psykoanalysens och språkteorins stora får säga sitt. Men det är erfarenhet från fallstudier och en rad andra, mindre kända namn och projekt som får ta större plats. Jag fäster mig särskilt vid den judiske objektivistpoeten Charles Reznikoffs 40 år långa och oavslutade arbete att förtäta och förenkla amerikanska rättsprotokoll, en poetisk metod som han som 80-åring överförde på protokollen från Nürnbergrättegångarna och Eichmannprocessen och förverkligade i långdikten Förintelsen.
Hur finns människan kvar, i demens, psykos och vansinne? Hur kan man förstå symptomen, vilka är de nya uttryckssätten? Som ”brukare” av orden är den neurotiske mindre genomskådlig, men gäller alltjämt orden?
Hur kan traumat språkligt förmedlas, går det ens att sammanhängande berätta? I en konkret samtid utsätts flyktingar för språkanalyser. De som har svårigheter att klä traumat i ord, löper risken att inte bli trodda.
Om UKON i sin poesi tidigare tonat ned människan bakom rösten och strikt hållit sig till den språkliga utsagan visar han nu ett ökat mänskligt intresse. Frågor för framåt i texten. Vad händer när vi fritt associerar? När vi förlägger vårt minne på externa hårddiskar? Blir våra hjärnor då tomma? Är det då reklamen övertygar oss om det speciellt värdefulla?
En sjukdom är inte bara en diagnos ställd av en doktor.
Det är också en fråga om hur andra accepterar den och ser och hör på den som talar. I sin essä prövar UKON att se på symptomen som konst, där vad som kan tyckas vara obegripligheter och klichéer, blir till ett annat slags yttranden.
Glömskans bibliotek utvecklar i många och skilda spår och på ett utomordentligt uppfordrande sätt synen på språket som öppet för sina brukare. Alltmer framträder UKON som den som på oväntade ställen och i reglerade sammanhang upptäcker och förvaltar en poetisk kvalitet.
