Kvinnan som offer – nu igen

ATHENA FARROKHZAD läser en nedslående bok om Frida Kahlo

Historien är full av gestalter som vi använder som projektionsytor för vårt behov av att framställa kvinnor som offer. Ett känt exempel är Simone de Beauvoir. Ett annat är Frida Kahlo. Kring henne kretsar Slavenka Drakulics nya bok Till sängs med Frida.

Romanen är berättad i ett svep, utan kapitelindelning, i korta passager med uppbruten kronologi och skiftande pronomenanvändning. Det bästa sättet att återge dess innehåll är att söka på ”Frida Kahlo” i den interaktiva encyklopedin Wikipedia. Då får man upp följande text: ” Kahlo handikappades efter en trafikolycka 1925 och var två gånger gift med Diego Rivera. Han var många gånger otrogen mot Frida, bland annat med hennes ena syster. Kahlo upplevde många besvärligheter i sitt liv; hon hade polio som barn, genomgick en lång konvalescens från sin trafikolycka (hon återhämtade sig aldrig och led av allvarliga problem under hela sitt liv), och hon hade ett stormigt förhållande samt drabbades av flera missfall. Under större delen av sitt liv fick hon bära korsett eftersom både rygg och höfter blivit svårt skadade vid trafikolyckan. Hon låg ofta till sängs och det var under den första tiden i sängen som hennes måleri riktigt satte fart. Hennes pappa placerade en spegel vid sängen så att hon kunde se sig själv, därav alla självporträtt. Frida Kahlo hade där mycket tid att studera sig själv.”

Detta drygt åttahundra tecken långa citat återger med häpnadsväckandes exakthet innehållet i Slavenka Drakulics tvåhundrasidiga roman. Det enda som tillförs berättelsen är egentligen att den bärs fram av Fridas ”egna tankar”. Och det Frida i huvudsak tänker på är Diego Rivera.

Det faktum att romanen är välskriven gör att det kvinnoporträtt den förmedlar riskerar att passera obemärkt. Drakulic är febrilt sysselsatt med offerpositioneringens estetik. Inte med att problematisera den, utan med att åter igen befästa den: Frida inleder en relation med Trotskij för att göra Diego svartsjuk, Frida är med i kommunistpartiet för att komma närmare Diego, Frida klär sig i indianska klänningar för att Diego tycker att de är vackra, Frida försöker föda Diegos barn för att knyta honom närmare till sig. I Drakulics version har konstnären ingen sexualitet eller politisk vilja som inte kretsar kring hennes man. Och vad värre är: Hela den biografiska berättelsen om Frida Kahlo implicerar att hennes konstnärliga framgångar delvis var resultatet av mäns ingrepp och övergrepp i och på hennes liv. Själv verkar hon inte ha behövt göra något alls. Bara hon hade tillräckligt ont började en tavla att rinna ut genom hennes fingrar:

” Efter det som hänt tog det tid innan tavlan utkristalliserades ur hennes kropp. Färgerna är pyttesmå smärtkristaller som under lång tid har lagrat sig i organismen. Därefter färdas de genom blodomloppet till fingertopparna. Handen tar penseln och rör vid färgen. Penseln rör vid duken. En kemisk process sätts igång där kristallerna flyttar över till duken och blir en tavla. Efteråt känner hon sig lättad ett tag, som att hennes målande var en primitiv ritual för att driva ut onda andar.”

Vårt behov av att framställa kvinnliga konstnärer som offer är förödande för alla kvinnor som vill ägna sig åt konst. Vi behöver rannsaka våra behov. Vi behöver nytolkningar och kritiska läsningar av gammal forskning; vi behöver en annan historieskrivning. Vi behöver romaner som aspirerande kvinnliga konstnärer kan kasta sig över utan att slå igen dem med den nyförvärvade kunskapen att deras liv måste kretsa kring en man. Vi behöver berätta för varandra att kvinnor inte går under om de väljer konst och barnlöshet och politik och andra kvinnor. Vi behöver lögner om det inte går att hitta sanna berättelser i vilka vi kan spegla oss som subjekt, lögner som vi kan upprepa tills de bosätter sig i våra kroppar och börjar leva i oss som en sanning.

Tro nu inte att detta är detsamma som fanatisk historierevisionism eller förbud mot att skildra kvinnligt lidande. Det är snarare en uppmaning att rannsaka vår förförståelse. Och någon gång kanske vi måste ljuga för att komma närmare sanningen. För ibland är vår föreställning om det sanna konstituerad av strukturella lögner.

En bok som gör upp med den biografiska framställningen av Frida Kahlo är Eva Zettermans avhandling i konstvetenskap Frida Kahlos bildspråk – ansikte kropp och landskap: representation av nationell identitet (Acta Universitatis Gothoburgensis 2003). Hon repolitiserar Frida Kahlos liv med fokus på genus och etnicitet genom att berätta om hennes stora marxistiska övertygelse, om de indianska klänningarna som ett uttryck för ett antikolonialt motstånd och jakten på en ickevit kvinnlig identitet, om hennes tavlor som ett inlägg i en pågående feministisk debatt, om att det som historien har återberättat som missfall i själva verket var aborter.

Ibland kan man önska att det vore lika lätt att lägga till den här sortens motläsningar till den biografiska historieskrivningen som att redigera ett uppslagsord på Wikipedia.

Athena Farrokhzad