Så demokratiserades Sverige av fattiglappar

Vibeke Olssons sågverkssvit består av storartade idéromaner

Rasmus Landström

helskärm

”Kroppsarbete betyder att man betalar / med sin kropp för att få lön”. Så skrev Stig Sjödin 1977 och dessa ord ringer – dånar rentav – i huvudet på mig när jag läser den sjunde och näst sista delen i Vibeke Olssons sågverksserie (Libris förlag).

Som skuggan följer ljuset heter den, året är 1932 och huvudpersonen Bricken har verkligen fått betala. Tänderna har ramlat ut ur munnen, ryggen värker och kaptrissan har stulit en bit av hennes hand.

På morgnarna ser hon hur äldsta sonen Nikanor, stabbläggaren, reser sig i dunklet och rätar ut länkarna i sin krokiga rygg. Sågverket i Svartvik har tagit från henne – men mycket har också blivit bättre. Det tackar hon Gud och fackföreningen för.

Det är nu elva år sedan Olsson inledde sin svit om Bricken med Sågverksungen. Den utspelar sig 1879, året för Sundsvallsstrejken, då Bricken fick börja arbeta som elvaåring. I böckerna har vi fått följa henne genom två äktenskap, tio födslar (tre barn har dött), under strejker och dyrtider.

Landet har fått rösträtt och åttatimmarsdag, genomlevt revolutionsförsök och börsyra. Bokserien sträcker sig från träpatronernas tid, då ”gemene man” bara var ett annat ord för working poor, till folkhemmets födelse. I den sista delen funderar Bricken på om hon ska ta ett lån för att köpa en radio.

Sågverksserien är med andra ord något så ovanligt som historia underifrån. Ja, jag skriver ”ovanligt”, för även om vi ibland inbillar oss att vi lever i en tid när fattiga arbetare får upprättelse är berättelser från golvet en marginell företeelse. När läste du senast om industriarbetare på en kultursida (som inte handlade om SD)?

Ibland tänker jag att ointresset för arbetarklassens historia i dag är lika monumentalt som under 1800-talet. Kanske är detta också anledningen till att Olssons böcker knappt recenserats – inte ens på den här sidan har en enda del anmälts.

Med detta sagt har läsarintresset varit stort. Olsson har beskrivit hur läsarbreven vällt in och böckerna har belönats med flera mindre priser, som Hedenvindplaketten. Det förvånar mig inte.

Själv har jag en frikyrklig kusin som knappast läser arbetarromaner, men som älskar berättelsen om baptisten Bricken. På ett mycket elegant sätt väver Olsson samman frikyrkornas och arbetarrörelsens historia: Bricken är demokratiseringens all star-lag i en gestalt.

Vad gör då böckerna så läsvärda? Ett svar är att de är välresearchade som en doktorsavhandling. Ingen – verkligen ingen – har skildrat tiden runt sekelskiftet i högre antal pixlar än Vibeke Olsson.

I ett avsnitt går Bricken som splitvedsjänta, och där ingår att bära ved till fartygen nere i hamnen. Rykten cirkulerar om skörlevnad nere på båtarna, men detta, understryker Bricken, är överdrivet. Om man rotar i saken förstår man att författaren tagit del av ny forskning som visar att splitvedsjäntorna inte alls var några matros-horor.

För ett par år sedan skrev Henrik Bromander en artikel i DN där han menade att samtidens författare är dåligt pålästa och ovilliga att göra fältarbete inför romaner. Den kritiken drabbar verkligen inte Olsson. Visste jag inte att hon är en kvinna född på 50-talet hade jag gissat att hon praoat som stabbläggare i en brädgård.

En annan styrka är att sågverksböckerna är tvättäkta idéromaner. Men inte som vi är vana vid, med högtravande monologer på rökiga kaféer, utan i stapplande meningar över köksbordet.

De första delarna, Sågverksungen (2009) och Bricken på Svartvik (2010) gestaltade arbetarrörelsens uppvaknande. I den tredje delen, Sågspån och eld (2011) skildrades hur det som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat skötsamhetsidealet växte fram.

Sällan har jag läst en bok som bättre visar hur ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal växer samman: sågverksarbetarnas kamp för rena hem och nykterhet gick hand i hand med kampen för att ersätta borgarklassens kaotiska bolagsvälde.

I Amerikauret (2013), Glödens färger (2014) och Som ett träd i skogen (2017) har idédiskussionen blommat ut – likt ett fält av vallmo på gödselbacken. Allt från tvångsanslutningen till SAP, reformismens strategi och utvecklingen i Sovjet har diskuterats. Samtidigt har det yttre tempot skruvats ned. Bykandet, ribbstaplandet och den ständiga amningen av ”tissungarna” står inte längre i centrum.

I Som skuggan följer ljuset sitter Bricken vid köksbordet och tänker på sitt liv. Har hon gjort rätt mot sina barn? Mot Gud? Och vad händer i Ådalen? ”Är det så här den nya tiden ser ut, eller är det nu slut på den nya tiden? Den gamla tiden var som den var, med sexton, arton timmars arbetsdag i utlastningsbrådskorna, men man sköt inte folk.”

Ur Brickens inre monologer flyter historien fram som sediment: det här är det mest ambitiösa försöket att skriva klasskampens historia utan framtiden som korrektur sedan Bunny Ragnerstams minutiöst tidstrogna dokumentärroman Innan dagen gryr (1974).

Det finns dock en nackdel med fokuset på tidsandan. För om böckerna är väl utvecklade som idéromaner är psykologin emellanåt grund. Genom att vi aldrig lämnar Brickens språk eller föreställningsvärld är vi fastlåsta vid ett perspektiv som dömer karaktärer enligt enkla måttstockar: rättrådiga eller svekfulla, arbetsamma eller lättingar.

Samtidigt inser jag att problemet till viss del ligger hos mig; vi kritiker är dåliga på att uppskatta skildringar som bryter mot den modernistiska normen om att huvudpersonen måste vara kluven och ha mörka sidor. Hellre klasskämpen som offrar sin familj eller strejkbrytaren som offrar alla andra, än den rättrådiga baptisten som förlåter svartfoten.

Även dessa människor måste dock litteraturen berätta om. För kanske är det lojaliteten med en skötsam arbetare som gör Olssons böcker så unika i den svenska samtiden. Deras styrka ligger inte i den psykologiska problematiken, utan i hur de vänder läsarens blick mot fackföreningsmötet, lockouten och tidningsartikeln i Social-Demokraten. Utan att för den skull göra avkall på vardagsrealismen: bykandet, vikandet, kokandet och ammandet.

Detta gör att jag ställer Vibeke Olssons sju böcker bredvid Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Också det en stor samhällsberättelse, gestaltad genom trevande monologer, medan grytan kokar på spisen.