Seriemördarens egna ord

Ulrika Stahre

Aileen Wuornos personliga brev har blivit bok

Aileen Wuornos var 34 år när hon 1991 erkände mord på sju män. Elva år senare avrättas hon, den 9 oktober 2002. Det är Florida, det är efter 9/11, det är presidentens lillebror, guvernören Jeb Bush som skriver under avrättningsordern. I USA har man börjat byta ut den elektriska stolen mot giftsprutor.

Wuornos livs stora drama, när hon förvandlas från lesbisk och prostituerad – sammanboende med en kvinna och ”out hitchhiken and hussling” – till USA:s mest kända kvinnliga seriemördare, har gett upphov till både böcker och filmer. Störst genomslag fick Monster, som 2004 vann guldbjörnen i Berlin och gav Charlize Theron en Oscar. Filmen var ett försök att se mänsklighet i en mördare, och framför allt ge en upprättelse på en nivå: en hora kan våldtas. Och hämnas övergrepp.

Verklighetens Wuornos passade dåligt in i en sådan fiktiv hjälteroll. Berättelsen om henne är som en ond saga. Fattig uppväxt, övergrepp, rymningar, anstalter, sprit, prostitution. Alltid brist på pengar.

I år utkom Dear Dawn, en samling brev skrivna mellan april 1991 och dagarna före avrättningen. Samtliga till barndomsvännen Dawn Botkins. Hur de dryga tio åren uttrycks i brevform kan sammanfattas på olika sätt: en ström av ord, av omtagningar, utbrott, kärleksfullhet, ånger. Kanske ibland bitterhet. I början mest ilska och en paranoid upptagenhet vid det som också Dear Dawn är en del av: medial exponering.

Wuornos litar ömsom på den ena, ömsom den andre. Sakta sakta tröttnar hon på alltsammans, går in i en religiös period, som avlöses av en mer öppenhjärtig, frispråkig, försonande. Ett förflutet växer fram. Hon dementerar rykten om övergrepp inom familjen, om alltför stor

misär. Skriver fram en livshistoria med få sensationer.

Dear Dawn är på många sätt problematisk. Vem är jag att befinna mig i Aileen Wuornos huvud? Att se hur hon sliter med att vilja, men inte riktigt förmå sig, berätta. Hennes tydliga frustration när hon behandlas som obegåvad, korkad. Eller som inte helt tillräknelig.

Man vet inte vad man läser. Ett testamente. Eller bara en realtidsstudie av en dödsdömd. Själva morden, de sju männen, försvinner snabbt från agendan. Det finns så mycket annat. Flickvännen, Tyria Moore, som börjar deala med poliserna och sedan försvinner. Ungdomsåren i småstaden. Liftandet. Hon skriver om kylan, värmen, roliga möten, chaufförer som hotar med pistol. Om att hon korsat USA minst 6–7 gånger. Om liftarkänslan: ”I was in Love with the Sights I was seeing, and the Socializing of so many different minds I’d pass up with. It all kept me thrilled and this is why I carried on thumbing around as I did …”.

Till slut vill hon inget annat än att få dö. Det är omöjligt att läsa Dear Dawn utan att känna sympati för en väldigt trasig, men passionerad kvinna. Som gratulerar på födelsedagar, får utbrott på litet och stort. Det är mycket vardag, utan att man ändå begriper hur den där vardagen ser ut. I tystnaden, alltså de brev från Dawn som inte publicerats, pågår ett liv, vilket läsaren, liksom Wuornos, indirekt tar del av. Där växer barn upp och blir föräldrar, där flyttar man ut på landet, sparar och gnetar, oroar sig. På insidan: trasiga avloppsrör, frimärkesbrist, läsande. Längtan. Efter Sights and Socializing.

Wuornos har utnyttjats, både i sin ungdom, under fängelsetiden och efter sin död. Som våldtäktsoffer, objekt för drömmar om manlig överhöghet. Som kvinnlig seriemördare, ett freak att berätta om och överdriva kring. Som lesbisk hämnare, någon som äntligen slog tillbaka. Dear Dawn är ett seriöst försök att komma tillbaka till gestalten Aileen Wuornos utan att ytterligare exploatera. Det urval och den redigering som gjorts är svår att få grepp om, endast redaktörerna lär ha överblick. Det är en inte särskilt radikal tanke att också en mördare är en människa. Dear Dawn tar läsaren förbi en sådan plattityd. Inte in i klyschiga själsmörker. Inte till berättelser om ånger. Inte till odjuret, inte till den nyfrälsta. Utan till en ganska vanlig, lite småjobbig, intensiv 40-nåntingamerikan.

Utgivning av brev är lika riskabelt som att publicera dagbok. Här har vissa namn ändrats och redigeringen har säkert lett till att känsliga uppgifter klippts bort. Sanningen är en stege där man inte alltid vet om man är jordad i botten eller högt uppe i det blå. Om Dear Dawn hade varit en helt fiktiv brevbok, hade den troligen bedömts som tråkig och enahanda.

Dramaturgiskt utmärker sig boken förstås genom att avrättningen är en väntad slutpunkt. Även om breven inte är skrivna med döden alltid närvarande, är de publicerade i ett sammanhang där den ju är både början och slutet. Wuornos var mycket upptagen med fallna änglar, yttre rymden, gudomlig rättvisa och förlåtelse. Hon framstår rent av som en mystiker. Antagligen hade hon gillat Mayakalenderns undergångsprofetia. Fast vare sig i brev eller i verklighet finns någon rening, någon katharsis. Bara det där slutet. Och vänskapen.