Frank Bascombe en man av vår tid

Publicerad 2014-12-05

Richard Fords tragiske medelklasshjälte en överlevare utan illusioner

FRANKS RÖST Richard Ford är född 1944 och före detta sportjournalist, precis som romanfiguren Frank. Men Ford är inte Frank, skriver Pia Bergström. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Har man en gång blivit vän med Frank Bascombe, det sympatiska jaget i Richard Fords romanserie Sportjournalisten (1986), Självständighetsdagen (1995) och Som landet ligger (2006), då kastar man sig naturligtvis över den fjärde boken.

Kan jag vara Frank med dig? är något tunnare och lättsammare än de andra trots att den handlar om förödelse – både orkanens Sandys och huvudpersonens. Den nu 69-åriga Frank befinner sig lustigt nog i Haddam igen, i samma hus i falsk Tudorstil där han bodde med första frun, den sportiga Ann, som övergav honom i Sportjournalisten.

Frank fyller dagarna med frivilligarbete, högläser på en skola, hjälper hemvändande Afghanistansoldater och besöker med blandade känslor den nu parkinsondöende Ann på ett vårdhem.

Frank har alltid varit ungefär jämnårig med sin skapare, som är född 1944. Romanerna som utspelar sig i olika faser av Franks liv, har samtidigt fångat epoken och tidsandan runt omkring.

I skiftet mellan 70- och 80-tal räknades Richard Ford till de så kallade ”smutsiga realisterna”, tillsammans med bland andra Raymond Carver och Jane Anne Phillips som skrev om människor som halkat utanför den amerikanska drömfåran. Folk i de lägre samhällsskikten som i stället för att finna lyckan blivit skuldsatta, arbetsskadade, alkoholiserade, dumpade i kärlek eller haffade för checkbedrägeri. Jag tycker fortfarande att Fords lågmälda noveller från Montana, Rock Springs (Vinterfiske, övers Caj Lundgren) skrivna i en typisk ”smutsig” men medkänslig amerikansk noirstil är hans allra bästa verk.

Den stilen får litterära priser men säljer inte.

Ford ville ha inkomst och sökte fast anställning som skribent på New York Times Inside Sports. Efter ett år köptes tidningen upp av den större Sports Illustrated som inte ville ha honom kvar. Det var i det läget han började skriva om den krisande 40-åriga misslyckade författaren och sportjournalisten Frank Bascombe som sadlar om till fastighetsmäklare.

I en intervju jag hittade på nätet berättar författaren hur glad han blev när Franks ”röst” kom till honom. Han häpnade över hur mycket han kunde uttrycka med den rösten, både kroppens liv och själens, både vardagsiakttagelser och tyngre tankar om existensen. Plus de alldeles egna åsikterna om kärlek och äktenskap, rasism och nykonservatism, arselpoliser och husdjursavlivning.

Frank är en välduschad och betydligt medelklassigare typ än de där tjuvjägarna och öringfiskarna i Montana. Hans återkommande bekymmer är att han inte tjänar tillräckligt med pengar och aldrig är tillräckligt lycklig, en obotlig känsla av brist och besvikelse trots att han klarar sig ganska bra. Och även om Franks erfarenheter är av futtigare art än det Faulkners slavar upplevde, Hemingways krigshjältar eller Steinbecks svältande jordproletärer – Ford jämförs ju ibland med de stora amerikanska berättarna – så är Frank ändå en vår tids man, en representant för den uppåtsträvande medelklass vars värderingar dominerat amerikansk kultur sen 50-talet.

Kanske gestaltar han just dess tragiska småaktighet. Eller småttiga tragiskhet? Eller storhet trots allt. Jag vet inte.  Franks vänner, och grannar drabbas inte av den stora depressionen men väl börskrasch, cancer och ensamhet. Eller av ett nytt sorts väder som förintar deras heliga fasta egendom och bara lämnar de obetalda lånen kvar.

Ford ÄR givetvis inte Frank. Ford tror inte (säger han i nämnda intervju) att några människor, och därför inte heller hans fiktiva gestalter har någon bestämd karaktär, eller fast kärna.

Inte heller Frank tror det. Han hinner utveckla en hel del av sina antimagiska teorier i de fyra löst sammanhängande texterna i Kan jag vara Frank med dig?.

Denne överlevare utan illusioner är dock ganska tillfreds med sin tro på att det inte finns minsta mening med livet, att allt styrs av slump, att kaos härskar. För honom tycks det finnas en viss tröst i den uppfattningen.

Var hans skapare söker tröst är höljt i dunkel. Men jag missunnar inte Ford något och saknar redan den försvinnande Frank.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.