Naturligt – eller bara en fråga om kontroll

Sven Anders Johansson om boken som ifrågasätter vår konstruerade värld

Sven Anders Johansson

helskärm

Idén är ju utomordentlig: ett försvarstal för det naturliga. Underrubriken fångar den oheliga motståndaralliansen: queerteorin, transhumanismen och det digitala livet.

Författaren, Fredrik Svenaeus, är professor vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Effektivt skär hans bok rakt igenom några av det senaste decenniets mest omdebatterade ämnen: könsbytesoperationer, barns skärmtid, utbrändhetsepidemin, Metoo-rörelsen och en hel del annat infekterat. På så vis är Det naturliga ett gott exempel på hur akademiska forskare faktiskt kan bidra till en bredare debatt, om de bara orkar.

Grundtanken i Svenaeus bok är att det naturliga har blivit alltmer suspekt – när det inte helt förnekas – i mycket av det senaste decenniets teoretiska och politiska debatt. Allt är ju, som det brukar heta, konstruerat. Det är en både naiv och farlig tendens, menar Svenaeus, för utan ”ett begrepp om det naturliga driver vi roderlösa på tillvarons hav”. Alltså måste det naturliga försvaras.

Har han rätt? Ja, visst finns det en hel del naivitet och idealism i de diskurser Svenaeus vänder sig mot. Ett förbiseende av att allt ”konstruerande” har materiella förutsättningar, att varje frihet är fysiskt begränsad. På så vis är detta en både högaktuell och angelägen bok.

Överlag kopplar Svenaeus det naturliga till den mänskliga kroppen. Om han är som mest intressant och övertygande när han är mest empirisk – till exempel i diskussionen av stress och utmattning – så är han som minst övertygande i Metoo-kapitlet. Inte för att han nödvändigtvis har fel, utan för att det är svårt att se vad saken har med naturlighet att göra.

Att bokens huvud- och undertitel pekar åt lite olika håll är signifikativt. Som en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet är detta en intressant, initierad, stundtals sprängkraftig, om än också lite fyrkantig bok. Som en filosofisk studie om det naturliga är den mindre övertygande. Problemet är att Svenaeus är mer intresserad av att slå fast rätt och fel, att tillhandahålla teoretiska rättesnören och moraliska kompasser, än av att tänka begreppet natur to the bitter end.

Gång på gång faller resonemangen nästan obemärkt tillbaka i det som kallas sunt förnuft: ”Uppfostran handlar som bekant bland annat om att lära barn att tämja sina instinkter.” Eh, nej? Är inte detta dressyrlika uppfostringsideal dessutom grundat i en viss ideologi snarare än i något naturligt?

Den tendensen är ju i själva verket implicit redan i den inledande definitionen av det naturliga som det vanligt förekommande (dessutom är det naturliga det normala, det friska, det äkta och det biologiskt grundade). ”Naturligt” är alltså det vi känner igen. Vad blir då kvar av begreppets innehåll? Vad jag menar är inte att det naturliga inte existerar. Jag tror bara inte att det är det stabila fundament eller den fasta kärna som Svenaeus behandlar det som.

Ibland är det som om han själv också överger den tanken. ”Kroppens röst är inte bara en röst från naturen, det är också vår livshistoria som talar i oss genom de erfarenheter som har sedimenterats i kroppen.” Det är en bra mening. Kroppen är också ansamlingen av alla dess erfarenheter, erfarenheter som näppeligen bara är ”naturliga”.

Vi kan avläsa dem i hållningar, gester, rynkor, magsår, tandlagningar, kroppsminnen och så vidare. Hur skulle man då kunna dra en skarp gräns mellan det som är natur och det som är kultur? På vilket sätt skulle ”det naturliga” vara en bättre moralisk kompass än, tja – vilken vana eller lära som helst?

Vi bör betrakta naturen som en gåva föreslår Svenaeus i slutet av boken. Det låter fint och det kunde sannerligen vara välgörande i många politiska sammanhang i dag.

Men är inte det synsättet i själva verket också en del av den attityd som har kännetecknat mänsklighetens hållning till naturen ända sedan jordbrukets uppkomst: ”naturen”, det är det vi förvaltar och tar för oss av, vårdar och suger ut. Ja, är det inte i själva verket genom detta förvaltande ”naturligheten” uppstår? Genom att vi utnyttjar den får vi för oss att ”naturen” är något utanför oss själva, något annat. För en gåva är något man tar emot, inte något man är en del av.

Det väcker tanken om Svenaeus försvarstal inte har ett annat ärende än det annonserade. Ytterst handlar det, tänker jag, inte om natur, utan om kontroll.