Lesbisk jakt efter identitet och flickor

Pia Bergström

Lyra Ekström Lindbäck nominerad till August-priset

helskärm

Modernista

En filosofisk bekant i författarbranschen brukar påpeka att redan de gamla grekerna var skeptiska till läsande. Den som läser blir ”rövknullad”, alltså underkastad den skrivandes vilja. En förnedring som en fri man inte borde finna sig i, tyckte Platon, själv författare.

Lyra Ekström Lindbäcks fräcka debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck (Modernista, 2012) var ett ”Fuck you” till historiens alla fria män. En elegant utförd men brysk sadomaso­chistisk lektion i ordets makt. Jaget är själva boken, den triumferande hånfulla texten, som tvingar sig in i det fascinerade och förvirrade duet, läsaren som, ja… låter det ske.

”Ett så starkt ljus”, Lyra Ekström Lindbäcks andra roman, är något helt annat. Inte så ”totalitär” utan mer dagboksliknande och sökande i form och tankar.

Jaget Sara är en ambitiös och tänkande lesbisk kvinna i ett samtida Stockholm som försöker skaffa sig konturer, testa kärlek och bli nån, helst en betydande författare.

Hon är självmedveten och siktar högt, bär ständigt med sig dagboken (boken vi läser!) i en tygkasse. Direkt efter den första nattens kramar med den åtrådda transpersonen C tänder Sara sänglampan och börjar anteckna.

På vissa sätt, i ärendet mer än utförandet, liknar den här romanen Ulf Lundells Jack, Klas Östergrens Fantomerna eller någon annan Ung man söker-roman där flickjagandet är en del av erövrandet av världen.

Men Saras sexualitet och kärlekslängtan har aldrig varit någon lätt och självklar sak. Snarare har den inneburit en kamp som hon och hennes hbtq-vänner gått igenom ärrade, med mörka minnen, ständigt försvarsberedda. Och med en bestående känsla av att vara utanför och fel.

Det kan vara detta tunga an­svar att representera ett förtryckt ”vi” som gör att berättelsen inte riktigt kommer loss. Författaren har en brinnande ande och är inte feg och anpasslig men alltför ofta är romantexten så instängt jagcentrerad eller så högtravande abstrakt att jag suckar högt.

Någon förlagsperson kunde väl ha rensat i jagets ångestfullt malande pretto-intellektuella analyserande.

Jag skulle vilja råda denna begåvade unga författare att gestalta, att levandegöra hellre än försöka begripa och bemästra den värld hon vill skildra. Ta in mer av struntet och nuet, repliker som de låter, alla små smutsiga detaljer.

Men det kräver nog den distans man inte har när man är 23 och mitt inne i det.