På gränsen

Att läsa Trotzig är som att röra vid någon, skriver JENNY TUNEDAL

helskärm

"Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför". Texten som inleder Sammanhang från 1996 är i mina ögon betecknande för Birgitta Trotzigs författarskap. Den handlar om det viktiga som händer "På tröskeln. Inte hitom, inte bortom. Just i rörelsen över tröskeln". Bilden av denna rörelse är dubbel; den bejakar både gränsen och överträdandet.

I Aase Bergs diktsamling Mörk materia, som kom 1999, läste jag för första gången ordet "gränssnitt". Ordet blev i min läsning en bild för både hot och befrielse. (Sedan dess har jag lärt mig att det används för att beskriva egenskaper hos dataprogram och hemsidor, men det har aldrig blivit lika viktigt.) Trotzig är en gränssnittets diktare, en skildrare av hur gränser genomskärs. Många av hennes texter handlar om människor vars moraliska, fysiska och själsliga gränser kränks. Samtidigt är dessa människor ofta inspärrade i sina livssituationer, kringskurna av gränser som är omöjliga att passera.

Modernista ger nu ut Trotzigs roman Sveket från 1966 på nytt. Berättelsen om hemmansägaresonen Tobit och hans dotter Tora-greta utspelar sig i gränstrakter, mellan liv och död, kärlek och hat, omsorg och våld, innanför och utanför.

Tobit är en man i samhällets utkant. Han förälskar sig i Ingrid, en kvinna från "slödderhuset", som efter att ha fött en flicka drabbas av sjukdom, och hamnar i "ett förvirrat dödshav i en vit säng" på sanatoriet. I sin dotter ser Tobit en skugga av sjukdom, orenhet och annorlundahet och han ser som sin uppgift att skydda henne från detta morsarv. När han inte lyckas smittas kärleken till dottern av hat; mot hennes självständighet, mot det främmande andra, det oåtkomliga, mot gränsen mellan dem.

"Hade han bara på något sätt kunnat få veta att han ägde henne och bestämde över henne, hade denna onda, tärande lust att slå och ta, att strypa, att förnimma henne gå under - fördunstat som rök och sken.

Men sådant tecken gavs inte. Tecknet var osäkerheten, döden, det främmande. Hon var inte till att äga."

Tora-greta kommer under sitt liv att välja två män att vara samman med. Först en pojke, som är "svagsint", yngre än hon själv och bara ett barn, sedan en man med feminina drag och en vekhet i hela sitt väsen. Med dessa två kan hon vara nära, leka en kärlek. De är män som är nära kanten mot det traditionellt kvinnliga, och Tora-greta kan behålla sig själv i deras närhet. Samtidigt bryter hon mot samhällets normer, och lever på så vis upp till Tobits farhågor om henne.

Gränsen mellan könen är i Trotzigs fiktion (liksom utanför den) smärtsamt oöverstiglig och djupt problematisk. De flesta möten mellan kvinnor och män präglas av våld, utsatthet och kränkningar. Runtomkring männi-skorna finns den egentlige förövaren; det patriarkala samhälle som spärrar in dem i ett könsrollsfängelse, där kvinnorna är mödrar och/eller prostituerade, medan männen är fäder och/eller torskar, våldtäktsmän, misshandlare. I Sveket kommer Tobit gång på gång, på något sätt helt maktlös inför sina egna handlingar, att bära hand på sin dotter, krossa hennes ansikte, hennes själ.Gränssnitt heter på engelska interface. Mellan ansikten, där skriver Trotzig sin text. "Ansiktet är språkets hinna, meddelar och förtiger, meddelar genom att förtiga" står det i Sammanhang. Trotzigs säregna språk är hennes texters ansikte; en hinna, genom vilken hennes berättelser meddelas, lyser fram. Språket liknar ett kött, en tät och ogenomskinlig vävnad, genomströmmad av mörker och ljus. Att läsa är som att röra vid någon.

Sammanhang är skriven trettio år efter Sveket. Det är en annan tid, och Trotzig skriver en av sina allra ljusaste, mest utopiska dikter. I en dröm syns löftet om en annan framtid för människorna:

"Genom portöppningen in mot gården nu den fullkomligt osannolika synen: på trätrappan till gårdshuset en obegripligt förstorad människokropp rör sig där sakta, tre eller kanske fyra unga människor så tätt hopslingrade kring varandra att de bildade en enda kroppsmassa, sakta böljande. Omöjligt att ur denna rörelsemassa urskilja vad som var en han vad som var en hon, ansiktena gömda mot varandra, långa hårslingor blandade sig med varandra. Slingrade om varandra, de fyra kropparna hade blivit en enda kropp tyst hoplutad mot sig själv. En sådan ömhet, den är liksom i luften, den går liksom att röra vid, detta är vad alla människor i verkligheten måste drömma om och längta efter, de fyra veka stilla kropparna, det ser ut som början till en annan värld."

Det är omöjligt att urskilja vad som är en han och vad som är en hon. Det ser ut som en rörelse över tröskeln, gränsen, skillnaden.

Roman

Jenny Tunedal