Det står ett skimmer kring Östergrens språk
I ”Två pistoler” ryms både komedi och tragedi
Publicerad 2021-09-21
Efter nio år av ofullbordat äktenskap bestämmer sig Gustav III för att det är dags för en son. Men erfarenheten av hur detta rent praktiskt ska gå till är begränsad. Hovstallmästare Adolf Fredrik Munck rådfrågas: Vad är egentligen problemet?
”Att det ska vara så förbannat svårt att få in den!”
”Var Ers majestät … fullt kapabel”?
”Förvisso”.
Munck: ”Så snart ni blir mer vana vid varandra, under ett täcke, blir han varse hur han ska bära sig åt.”
Kungen såg på honom klentroget: ”Jag hittar bättre i Neapel.”
Klas Östergrens romanvärld har för första gången lämnat 1900-talet, där tiden kring 80-talet haft en framträdande plats. Manuset till tv-produktionen Gustav den III:s äktenskap är det enda som varslat om föreliggande, utomordentligt underhållande roman.
Läsaren möter en åldrad Munck som 1831 har isolerat sig i Massa, Toscana, med anledning av rykten om att pesten härjar. Ramarna för romanen kan sägas kombinera Boccaccios Decamerone med den nyligen timade isoleringen. Munck är gammal, kommer strax att dö. Men han minns och berättar för sin kalfaktor Ytterberg om tiden när han stod nära konungen. Minnena ljuger kanske, men historierna, tycker Ytterberg, är väl värda sina utbroderingar.
Munck känner sig också, trots alla år som förflutit, förföljd, eftersom han fick skulden för att han på konungens begäran lät slå falska guldmynt, fahnehielmare. Därför förvarar han två pistoler i pottskåpet, vapen som är ungefär lika ofarliga som han själv numera.
Östergren skildrar inte teaterkungen, heller inte statsmannen, utan den gifte mannen och fadern Gustav III. Det är, som det heter, människan han vill åt, inte rollen som kung. Den berömda episoden om Muncks bistånd vid koncipieringen av tronföljaren upptar en stor del av romanen, som sedan kontrasteras mot sorgen över den andra sonens bortgång, blott sju månader gammal. Kring dessa händelser följer Östergren kungen och hans familj, slitningarna med modern, änkedrottningen, och förhållandet till hustrun Sofia Magdalena.
Om det stod ett skimmer kring Gustavs dagar, är enligt romanen tveksamt. Odiskutabelt är däremot att det lyser och skimrar kring språket. Här finns en kvickhet, en esprit värdig det sekelslut som handlingen utspelas i. Det krävs musikaliska liknelser för att ge en aning om bedriften: som en Mozartkonsert spritter det i dialogen, prosan är lika tät som luftig som den bästa violinsektion och ska vi identifiera en generalbas i berättarrösten är det ett retoriskt tretal som håller takten.
Mot slutet fördjupas komedin och närmar sig tragedin. Inte kungens, utan Muncks, som mot slutet ligger närmre berättaren och fäller reflektioner över tiden, minnet och frågan om vem romanen egentligen handlar om. Liksom i forna tiders salongsesprit skymtar mellan raderna tyngre spörsmål; varje komedi av rang döljer en tragedi.