Ödets olidliga lätthet
Publicerad 2015-12-18
Daniel Kehlmann skriver komiskt om allvaret
Liksom i Världens mått, Daniel Kehlmanns hittills mest framgångsrika roman, möter läsaren av F allvarliga teman berättade i lättsinnig ton. Om språket vreds några extra varv kunde det lika gärna bli en komedi. I stället möter vi tre bröder som är olyckliga, eller också drabbas av olycka när allt verkar vara som bäst.
Romanen börjar med att Arthur tar sina tre unga söner; ett tvillingpar och en son från ett tidigare förhållande, till en hypnotisör. På vägen dit är sonen Martin en hårsmån från att bli överkörd. Han ser då plötsligt ett alternativt liv, eller ja, icke-liv hos sitt överkörda tvillingspöke.
Hos Den store Lindemann, hypnotisören, är Arthur rationellt avvisande, medan hans söner svävar mellan tro och skepsis. Från den seansen tidigt i romanen växer resten av historien fram. Efter besöket hos hypnotisören hoppar Kehlmann raskt fram ett kvartssekel, till när bröderna är vuxna och har hamnat inom helt olika yrken.
Martin har blivit katolsk präst som tvivlar på guds existens, Eric en skum investerare med rika kunder och hans tvillingbror Iwan konsthandlare och förfalskare av en bortglömd, halvdan konstnär. Arthur själv är författare, med tiden framgångsrik. Eric, som svindlat sina kunder på enorma belopp, räddas av finanskrisen. Iwan går ett mindre lyckosamt öde till mötes. Å andra sidan räddas Eric av Iwan, på ett sätt som inte ska avslöjas här.
F står inte bara för Familjen, som dessutom heter Friedland, utan också för latinets fatum, ödet. Liksom i Världens mått är det rationaliteten som prövas. Arthur, rationell in i själen, skapar trots det exakt det liv han under hypnos uppmanades till. Eric och Iwan råkar ut för händelser som de själva inte styr över och Martin är så pass rationell att han inte tror på gud. Däremot är han djupt upptagen av Rubiks kub, ett sekulärt alternativ till katolikernas radband. Kanske är Martin den som avstår från att ta ställning, djupt upptagen av kroppen som han är. Maten är viktigare än anden.
Relationerna mellan männen i den här familjen är milt uttryckt svala. Arthur, som inte träffade sin son Martin förrän denne var sju år, dyker upp med långa mellanrum, bara för att lika hastigt försvinna. Tvillingbröderna väljer radikalt olika vägar, men förblir ändå lika i vissa avseenden. Ingen av bröderna respekterar någon av de andras verksamheter.
Mot rationaliteten står ödet. Arthur, som i slutet tillsammans med Iwans dotter besöker en spåman, samme Lindemann, men nu inte längre så stor, kallar ödet – fatum – Det stora F:et. Som om slumpen är den fria viljans variant av det stora C:et, cancern. Något vi inte väljer, men ändå drabbas av.
”F” är inte riktigt lika ekvilibristisk som Världens mått, men Kehlmann tar sig underhållande friheter och är mästerlig på att låta få ord rymma mycket. Lättheten och inte sällan träffande tidsbilder av vår tids kapitalism, konsthandel och katolicism, gör ändå att texten träffar läsaren så snyggt att man riskerar att missa vad den egentligen handlar om.
