Så tog Hitler hem spelet
Carsten Palmær om de diplomatiska missarna som banade väg för andra världskriget
Publicerad 2019-08-21
Kan man lära sig någonting av historien? Nja. Jo. Antagligen. Kanske. Möjligen.
En sak man definitivt kan lära av historien är att folk som försöker lära av historien gärna lär sig fel saker. De sätter sig i sinnet att inte göra om de ödesdigra tabbar som de gjorde förra gången världens öde stod på spel. Men man går, som bekant, inte två gånger ner i samma flod.
Upptakten till andra världskriget erbjuder flera exempel: De franska generalerna förberedde sig på ett skyttegravskrig i likhet med 1914–1918 och byggde ett enormt befästningssystem som tyskarnas pansarvagnar behändigt kunde köra förbi 1940. Stalin var klar över att tsar-Rysslands mobilisering 1914 hade gjort kriget oundvikligt. Därför blev Sovjets krigsmakt tagen på sängen när Tyskland gick till anfall midsommaren 1941.
Som direktör för ett sängbottenföretag i Birmingham fick Neville Chamberlain lära sig hur viktigt det är att möta kunden öga mot öga. När hans firma höll på att gå miste om en order från en möbelhandlare i Nordirland tvekade Chamberlain inte ett ögonblick, utan tog båten till Belfast. Ett uppriktigt samtal hedersmän emellan, ett fast handslag – och affären var i hamn.
När samme Neville Chamberlain som brittisk premiärminister 1938 försökte tillämpa samma taktik gentemot Adolf Hitler gick det inte riktigt lika bra.
Pierre Gillys bok Europa mot katastrofen är ett historiskt reportage om det politiska och diplomatiska spel som förde vår världsdel ut ur det första världskriget och in i det andra. Tjugo år av fredsappeller, löften, garantier – Locarnofördraget, Kelloggpakten, Stresaavtalet. Tjugo år av misstro, fruktan och svikna löften – spanska inbördeskriget, München-överens-kommelsen, Molotov-Ribbentroppakten.
Att med facit i hand läxa upp Europas längesedan döda statsmän är en frestelse som det är lätt att falla för. Hur kunde västmakterna låta Hitler trotsa Versaillesfördraget och militarisera Rhenlandet? Hur kunde han få besätta Österrike och Tjeckoslovakien utan att lossa ett enda skott? Hur kunde Sovjet sluta pakt med ärkefienden Nazityskland?
Första världskrigets meningslösa slakt låg bara två decennier tillbaka i tiden och eftergiftspolitiken hade ett brett folkligt stöd
Pierre Gilly moraliserar inte. Han försöker förklara hur det gick till. Hur Hitler och i någon mån Mussolini steg för steg, eftergift för eftergift, utmanövrerade demokratierna samtidigt som de rustade upp. 1939 var den tyska krigsmakten totalt överlägsen sina motståndare: Polen krossades på en månad, Frankrike på fem veckor.
Politikerna bakom 1919 års Versaillesfred hade velat skapa en kedja av små nationalstater, ”randstater”, som ett värn mot den bolsjevikiska smittan från Ryssland. Men missnöjet pyrde i de statsbildningar som stigit fram ur de österrikiska och ryska kejsardömenas ruiner. Ungern hade territoriella anspråk på Rumänien, Jugoslavien och Tjeckoslovakien, Italien hade anspråk på Frankrike, Jugoslavien och Österrike.
I Polen och Tjeckoslovakien fanns stora tyskspråkiga minoriteter som – inte utan orsak – ansåg sig förtryckta.
I själva Tyskland var motståndet mot Versaillesfördraget och ”förintelsefreden”, som Kurt Tucholsky kallade den, totalt. Tyskarna kände sig plundrade och förnedrade och saboterade de stränga villkoren efter bästa förmåga. Den fördragsenligt förbjudna upprustningen av den tyska krigsmakten började i hemlighet under Weimarrepubliken, långt innan Hitler kom till makten.
Kanske kunde historien utvecklat sig annorlunda om Frankrikes utrikesminister Louis Barthou lyckats sluta en pakt med Sovjetunionen mot Tyskland redan 1934, innan den tyska upprustningen kommit igång på allvar. Men Barthou mördades – tillsammans med kungen av Jugoslavien – av en kroatisk nationalist. Hans efterträdare och kollegor kände sig betydligt mera hemma med fascisterna än med kommunisterna.
Mussolini var populär bland Västeuropas politiker som försökte använda honom som motvikt mot Hitler. För den som sitter med facit i hand låter det inte klokt. Men första världskrigets meningslösa slakt låg bara två decennier tillbaka i tiden och eftergiftspolitiken hade ett brett folkligt stöd.
Pierre Gilly har inte försökt skriva en folkens historia, snarare en elitens. Han koncentrerar sig på det politiska och diplomatiska spelet i Frankrike, England och Italien. Östeuropa och Sovjetunionen hamnar mera i periferin. Ibland kan texten vara svår att följa för den som inte redan är insatt i mellankrigstidens diplomatiska förvecklingar. Det underlättas inte av att boken är slarvigt korrekturläst: Floden ”Danube” brukar i Sverige kallas för ”Donau”, ”Baltiska havet” heter ”Östersjön” och det är skillnad på ”sorglig” och ”sorgsen”.
Det hindrar inte att boken är ett lyckat försök att förstå mellankrigstidens politiker utifrån de förutsättningar som de hade att verka under. Och det är den enda vettiga utgångspunkten om man vill lära sig någonting av historien.