Så blir onani färgstark poesi
Publicerad 2013-10-25
Njutningsakt präglar Gloria Gervitz språk i oavslutade verket Migrationer
”I de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars näbbar / och äpplena ruttnar före katastrofen”…
Så börjar den mexikanska poeten Gloria Gervitz mäktiga och oavslutade diktverk Migraciones, ”Migrationer”. När jag i somras mötte henne i hennes hem i San Diego i Kalifornien för att prata om hennes poesi, upprepade hon de orden, som för att återigen smaka på dem. Hon rynkade pannan lite, som om hon fortfarande inte riktigt förstod dem, som om de ännu var främmande också för henne själv.
Jag tänkte mycket på den karaktär av ofullbordan som finns i Gervitz poesi, och som på ett så särskilt sätt skriver migrationserfarenheten som ett samtidigt materiellt och existentiellt livsvillkor, då hon i våras gästade Stockholm med anledning av poeten Jasim Mohameds arabiska översättning av hennes dikt.
Mina arabiskspråkiga kollegor beskriver alla hans tolkning som bländande. Det är inte svårt att föreställa sig att Gervitz poesi med sin böljande frasering och sina prunkande bilder gör sig väl i förhållande till en arabiskspråkig poesitradition, där dikten ofta binds samman av rika metaforbyggen och ett syntetiserande språk. Kanske finns det också i Gervitz diasporiska dikt en erfarenhet av förlust som talar till alla de syriska, irakiska eller palestinska författare som i dag befinner sig på flykt undan samtidens krigsskådeplatser; Gervitz föddes 1943 i México City i en rysk-judisk immigrantfamilj som flytt undan Europas pogromer.
Hon påbörjade Migraciones 1976; därefter har verket, som är hennes enda, inte slutat att förvandlas och byggas ut, fortfarande inom en och samma helhet. Efter publikationen av den första sviten ”Shacharit” 1979, har boken getts ut i en rad reviderade och expanderade utgåvor. Arbetssättet är kongenialt med diktens karaktär och tematik. Gervitz dikt migrerar på många nivåer, den präglas av spridning och överskridande snarare än avgränsning och koncentration. Gervitz poetiska väv av uppbrott, förvisningar och ilandstigningar lever av sitt eget svämmande över brädden.
Spelet med det oavslutade, det processuella och det rörliga är alltså både poetiskt motiv och materiell praktik hos Gervitz. På samma sätt som den faktiska boken inte låter sig fullbordas utan ständigt insisterar på att växa ut ur sina egna pärmar, skrivs jaget i dikten fram i och genom sin egen genomsläpplighet. Jaget är alltid redan något löst, provisoriskt, på väg, i ständigt utträde ur sig själv – det är ett jag som hela tiden blir utom sig inom sig.
Jag läser Migraciones som en starkt extatisk poesi, i meningen att diktens språkliga rörelser alltid manifesterar sig som lämnanden av det statiska, som övergivanden av det stillastående. Det är kanske i denna grundläggande etymologiska bemärkelse – i laddningen mellan grekiskans ekstasis, att vara utanför sig själv, och latinets existere, att stå ut, att framträda – som diktens tal blir som mest produktivt. Det är i slungandet ur ett läge, i ”hän-förelsen”, i ryckningen ur stasis (och därmed i upplösningen av varje essens) som den poetiska rösten hos Gervitz ger sig tillkänna – en röst som också blir till genom sin egen mångstämmighet, i vandringen mellan många röster.
”Dikten växer ständigt mot sitt ursprungs många väderstreck”, skriver de svenska översättarna Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson i sitt efterord från 2009. Det är en träffande beskrivning av hur Gervitz dikt konstruerar varje ursprung som en migration i sig, som rörelser in mot rörelser bort. Den migrantens, judens, kvinnans, den fördrivnas historia som tecknas låter sig inte förstås som ett linjärt, avgränsbart förlopp utan gestaltar sig som en väv av korsande spår. När Migraciones säger ”Jag lever lager på lager av ögonblick i ett plant perspektiv” utsäger den således sin egen poetik. Det dikten kallar ”jag” blir här bara en genomströmningsplats, en tillfälligt sammanhållen helhet av olikformigheter – men också en läsare av en oöverblickbar värld.
Denna säregna lyriska subjektivitet samspelar på ett sällsamt vis med den njutningsakt som starkt präglar Gervitz språk. Masturbationsscenen som återkommer i Migraciones - fingrarnas blötdjur som kasar genom det öppna könet, tvättandet av klitoris, ”hård och svullen” - manifesterar en kroppslighet där gränserna för in- och utsida hela tiden förskjuts.
Bara vid kvinnokönets köttglänsande gräns, inför detta vaginala inre-yttre, tycks avstånden mellan kroppens materialitet och olika tider, mellan njutningens och smärtans oändligheter, kunna mätas med exakthet. Denna ”glipa / i köttets spegel” beskriver en ensamhet i njutningen som samtidigt är gemensam. Självberöringens bild knyts mycket starkt till den kvinnogenealogi som hela tiden ger sig tillkänna hos Gervitz, ”denna ånga / av kvinnligt innanmäte, omisskännligt och vidsträckt”, där mödrars och döttrars kroppar och röster genljuder och bryter in i varandra som bländande ljus eller nattsvarta avgrunder.
I Migraciones tecknas denna kvinnovärld analog med ödet att hela tiden lämna allt bakom sig, ”att dö på andra sidan havet”. I ”de röda nejlikornas migrationer”, i ”rispudersvetten vid tedags”, där ”kvinnorna rör vid sina bröst och tar på könet”, i den dagdrömska flickans njutande av sin egen kropp till ljudet av slamrande tallrikar och tvättfat, ges Gervitz svällande poetiska femininitet agens. Diktens uppmärksamhet mot anmödrarnas omsorger om föremålen och dagsbestyren visar fram dem som sörjande motstånd, som framsmekningar av det flydda och det stundande, av de döda och de ännu ofödda.
Det är lätt att här komma att tänka på den feministiska filosofen Luce Irigarays begrepp retouche. I Irigarays kvinnliga motståndsskrift sker en rubbning av en patriarkal logik genom en härmande upprepning av den historiska definitionen av det kvinnliga som defekt och brist. ”Kvinnan” rör här vid sin egen bild, hon iklär sig, smeker, retuscherar, interpreterar, hon återvänder till den, men utan att låta sig konstitueras av den.
I Gervitz dikt gestaltas ”det kvinnliga” oavbrutet i och genom sina yttre tecken, sin dräkt - det fullkomligt vimlar i dikten av plankvecksklänningar, taftklänningar, rouge och rödmålade läppar, av sköldpaddsskalskammar, av högt spända speglar… Det är ett ”härmtrastarnas landskap”, där jaget ”ständigt plagierar [s]ig själv”, men därigenom också ”äger [sin egen] måttlöshet”. Den autoerotiska beröringen återväcker en förvanskad förbindelse mellan kvinnors kroppar och berättelser, samtidigt som ”det kvinnliga” hela tiden tillåts bryta upp från konstruktionen av sin essens.
I den härmande återfärden genom kvinnlighetens tecken migrerar Gervitz dikt om och om igen från stasis: den blir utom sig, den rycks hän, den återvänder gång på gång till lämnandet av sig själv, till ett ursprung som aldrig är fixerbart, utan ständigt måste skrivas om och fram på nytt, genom sensuell beröring:
Jag kommer bara till platsen för begynnelsen
Jag återvänder för att kyssa din handled
