Berlusconi - banbrytaren
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-29
Ragnar Strömberg om italienarnas mest sluge populist och pragmatiker
En råkall februarieftermiddag 1994 satt jag på en bar i Aquileia, nordöstra Italiens gudsförgätna Pompeji, och väntade ut La Bora, vinterstormen, som roade sig med att kasta smörgås med restaurangbaldakiner, cyklar och uteriggarna i lagunen.
Från TV:n på väggen ovanför bardisken såg Italiens rikaste man, mediemogulen och tillika mitt hjärtas lag Milans president, Silvio Berlusconi, mig rakt i ögonen och sa att han behövde folkets stöd när han nu stod i begrepp att ”scendere in campo”, gå ut på plan, för att rädda detta det vackraste landet i världen.
Fotbollsmetaforiken gick också igen i partinamnet Forza Italia, som på rekordtid byggts upp efter franchise-modell. De lokala partikontoren såg likadana ut, varje torgmöte följde samma dramaturgi och koreografi, med noggrant utgrupperade likadana utgrupperade leende unga kvinnor som sinnebilden för den nya, optimistiska tid som randades.
Förpackningen var budskapet, precis som när Berlusconi i den skumraskiga karriärens gryning eldade på sina underhuggare med parollen: Ni ska övertyga folk om att ni har solen i fickan.
Sexton år och otaliga skandaler senare har illusionernas sol bränt så stora hål i italienarnas fickor, att tingeltangelfascismens ansiktslyfte Duce i omvärldens ögon är ett mindre mysterium än att detta prövade folk valt honom till premiärminister – tre gånger om.
I förordet till sin ambitiösa och inträngande bok Berlusconi-Italienaren skriver Kristina Kappelin att Silvio Berlusconis popularitet i hemlandet delvis är en konsekvens av västvärldens förakt för honom och för italienarnas val av politisk ledare.
Syftet med boken är att problematisera den förenklade karikatyrbilden av Berlusconi, som alltså återspeglar ingrodda fördomar mot italienaren i gemen.
Här finns en, som det visar sig, fruktbar motsägelse, som bär genom hela boken.
För genom att blottlägga orsakerna till italienarnas identifikation med Berlusconi, att så många känner igen sig i honom, blir deras beundran för honom bara mer beklämmande för varje kapitel.
Från den näst intill patologiska omsorgen om det yttre till föraktet för de som tänker annorlunda och därmed för demokratin, framstår Berlusconi i all sin narcissistiska vämjelighet som en i det närmaste ofrånkomlig produkt av italiensk mentalitet.
Det kanske tydligaste exemplet på detta är avsnittet om Berlusconi och kvinnorna.
För i en politisk kultur där manliga senatorer under en debatt om provrörsbefruktning skriker till sina kvinnliga kollegor att de nog vill bli knullade i fortsättningen också, utgör Berlusconi med sin dokumenterade aptit på småflickor, knappast någon anomali.
Skildringen av Berlusconis skumraskaffärer, maffiaförbindelser, manipulerande av den allmänna opinionen genom sin kontroll över medierna och hans krig mot rättsväsendet, innehåller inte något nytt. Men Kappelins intelligenta och pedagogiska framställningskonst demonterar effektivt schablonbilden av den koleriske clownen. Vad vi då ser är en slug och fullständigt skrupelfri pragmatiker som banat väg för en ny sorts högerpolitiker.
Utan hans banbrytande insats när det gäller att genom lagstiftning legitimera främlingsfientlighet skulle den högerpopulistiska vågen som nu sveper fram över Europa varit betydligt mindre framgångsrik.
Vad Berlusconi ytterst vill göra med sina skräddarsydda lagar och förtalskampanjer mot besvärande oppositionella, är att radera ut det förflutna. Inte bara sitt eget skuggrika, utan också den italienska demokratins förflutna genom att angripa och avreglera alla samhällsinstitutioner som är bärare av detta minne.
Till sist vill jag komplettera Kappelins svar på frågan om hur det kommer sig att en visserligen knapp, men dock majoritet italienare röstar på Berlusconi, med det svar jag fick av filmregissören Marco Tullio Giordana: ”Du måste förstå, att den här dyngan vi vadar i är mycket äldre än Berlusconi. Det handlar om den djupa infantiliteten, som Berlusconi inte skapat men är en mästare på att utnyttja.”
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen visar att den infantiliteten nu också blivit en svensk folksjukdom.
Ragnar Strömberg