Per Landin är ensam mot alla
Uppdaterad 2015-03-16 | Publicerad 2015-03-13
Nya romanen en rastlös skildring av en man nära sammanbrott
Medan jag läser Per Landin börjar jag själv skriva som han. Korthugget, öppet, rakt och enkelt. Det är en väldigt befallande stil. Att skriva självständigt är omöjligt för den som samtidigt läser Lars Noréns dagböcker. Kan du inte säga något snällt i stället ger intrycket av att ha varit lätt att skriva. Alltifrån den vädjande titeln till omslaget till det stora typsnittet andas liksom naivitet och luftighet. Det är nästan provocerande.
Lars Norén är inte den enda referens som dyker upp. Jag tänker på den unge Werthers lidanden och självömkan. På Michael Douglas som får nog och lämnar bilen på en motorväg i Falling down. Patrick Batemans äckel inför den överklass han tillhör och vill blidka i American psycho. Johannes Brosts hålögda klubbägare i Avalon (som för övrigt utspelar sig i Båstad, på köravstånd i denna roman). Framför allt tänker jag på Johan Klings flanerande huvudperson runt Stockholms medievärld i Människor helt utan betydelse. Det är, kort sagt, en ganska ”gjord” berättelse om manlig ensamhet och avstängdhet.
Peter Magnelius ska likt alla andra somrar koppla av i familjens semesterhus. Barndomens minnen av platsen är idylliska. Tennis och bad. Alla känner alla. Men den sammanhållning som Peter romantiserar, både bland sommargästerna och det arbetande ortsfolket, är inte densamma. Peter är smärtsamt ensam, men när någon närmar sig på tomten reagerar han med rädsla.
Han är ekonomiskt oberoende efter avgångsvederlaget på den abstrakt beskrivna ”teatern” och har alltså alldeles för mycket tid att tänka och minnas. Här är boken observant och närvarande. Den gestaltar detaljerat hur långsamt och snabbt tiden går när man har väldigt tråkigt på landet. Man förändras i expressfart. En vindpust genom träden går rakt in i hjärtat. Det blir omöjligt att inte känna, särskilt om varje vrå är förknippad med minnen.
För Peter är det som att han motarbetas på varje front; systern har varit förbi och rivit trädkojan eftersom man kan ”få stelkramp”. Ingen hänsyn till att Peters dotter har lekt där som barn. Livet som han vill minnas det ägnar de andra inte en tanke.
Han slits ständigt mellan tillstånd och städer – när ensamheten är som värst måste han bekämpa den gamla vanan att dra till Köpenhamn eller Tyskland och bli svinpackad. De gånger han vaknat upp i något europeiskt hotellrum vill han bara till lugnet, till Bjärehalvön.
Från första dagen förstår man att det inte kommer bli en fridfull vistelse. ”Han kände inom sig en farlig vrede som fick nerverna att brännas under hans spända hud”. Sidan 19, redan The shining. Det privata förfallet är nära, samtidigt som Peter i linje med sin överklassbakgrund håller hårt på det yttre. Trevligheten är det sista som ger vika.
Romanen är lika rastlös som Peters plockande i trädgården, den stannar sällan i stunden. Tankarna leder till barndomen. Mycket verkar härledas till mammans nästan omänskliga kyla och hennes kvävande kärleksyttringar. Men det är något i porträttet av modern som inte tecknas klart, vilket egentligen gäller alla. Det är som att Peters oförmåga att släppa människor nära också hindrar boken från att verkligen bryta igenom. De starka känslorna har han bara kontakt med när han är full, och nu för tiden är han nykter alkoholist. Kan du inte säga något snällt i stället skulle behöva ett rejält återfall för att ta sig förbi monotonin som aldrig ruckas.
Med tanke på mängden stilistiska och tematiska föregångare ställs höga krav på formen. Stringensen och tonträffen måste vara exakt för att få till den stramhet som Landin uppenbarligen eftersträvar. Varje ord skulle behöva vara akut. Landin har en kvalitet i sin skamlösa naivitet. ”Han förstod inte att han under så många år hade lyckats ge sin tillvaro ett sken av värdighet och innehåll” är en spännande mening men de skulle behöva strösslas ut försiktigt för att behålla överraskningsmomentet. I stället övergår prosan ofta till övertydligheter i stil med ”Eller var det inte platsen, huset, det var fel på?”. Nej, så mycket har jag också förstått.
Skildringen av den tjusiga och svala överklassen lider av samma brister. Föräldrarna sover i skilda sovrum och festerna är tomma uppvisningar. Jag köper att själva miljöerna och traditionerna kan se ut så, men nog skulle berättelsen behövt mer rekvisita som inte motsvarar de befintliga förväntningarna.
