Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Gustav Adolf

Vi står inför valet mellan EMU och ett Swexit

Sverige är på väg att glida ut i EU-periferin

Publicerad 2021-10-22

Författaren och frilansskribenten Per Wirtén är aktuell med essän ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde”.

Hit men inte längre. Så kan man sammanfatta svensk EU-politik. Man ville ha den fria marknaden, men inte mycket mer. Ett tämligen enigt politiskt etablissemang gör vad man kan för att bromsa, säga nej till och förhala allt som andas överstat.

Medan andra länder driver på för Tobinskatt, minimilöner, en expansiv finanspolitik, gemensam upplåning eller skatter på storbolag, gör Sverige varje gång motstånd tillsammans med en krympande grupp allierade.

Junilistans linje har segrat post mortem.

Wirtén har ett par decennier varit en av mycket få vänsterröster som ropat på mer union.

Att man motsätter sig enskilda förslag är naturligt, skriver författaren och journalisten Per Wirtén i sin nya essä Mitt hemland. ”Men de senaste årens mönster av återkommande och högprofilerat svenskt motstånd lämnar avtryck av ett annat slag. Regeringen har börjat framställa EU som en inträngling.”

Wirtén har ett par decennier varit en av mycket få vänsterröster som ropat på mer union. ”Jag har alltid uppfattat mig som en långdistanslöpare, som bara fortsätter och fortsätter, men ibland känns rollen tung”, skriver han. Jotack. Den som tar federalism i mun blir en främmande fågel – en knäppgök? – i nynationalismens tid.


Mot en fond av lite halvkväden kritik av den svenska coronastrategin och nedslag i sin egen coronatillvaro benar Wirténs essä i vad den svenska aversionen mot kontinenten bottnar i. Som alltid skriver han med inbyggd osäkerhet. Det finns tendenser, man kan inte veta, men man får försöka pussla, undra och fundera, i väntan på vaccinet.

Det räcker inte, tror han, med att Sverige undvek kriget eller vikten av neutralitetspolitiken. Man måste också tala om ett slags svensk exceptionalism, en nationalmyt, grundad under kriget och ännu under coronakrisen högst levande: Vi har inget att lära. Sverige är världens modernaste land.

Visst, bilden av den galliska byn med sin en trolldryck av välstånd och jämlikhet var möjligen mer befogad då.

En vändpunkt för vänstern kom tidigt 70-tal, då bilden etablerades av ett EG för kapitalister och byråkrater med målet att krossa löntagarmakt och välfärdsstat. Den blev så framgångsrik att även nyliberalerna köpte den: med unionen skulle sosseriet knäckas.


Jag känner igen det väl. Wirtén orkade trotsa sin vänsteridentitet och rösta ja till ”moderatprojektet” 1994. Själv gapade jag om att ”Calle och PG kan ta sitt jävla EG och bron över bäcken och stoppa upp i häcken”, bara för att dagen efter omröstningen ångra mig djupt.

Visst, bilden av den galliska byn med sin en trolldryck av välstånd och jämlikhet var möjligen mer befogad då. Men i dag sväljer vi snarare en inhemsk häxbrygd av destruktiv sparpolitik kryddad med idén om ett självbestämmande, som blir allt mer imaginärt för varje valutatransaktion och för varje lastbil som passerar Öresund.

Dessutom blir den svenska stopplinjen allt mer realpolitiskt ohållbar.

Den kunde delvis fungera så länge bromsklossarnas bromskloss Storbritannien var med i unionen och så länge Tyskland propsade på åtstramningar.

Men den tiden är förbi.


Coronafonderna var genombrottet, Sveriges regering hade missat att tyskarna tänkt om sedan finanskrisen och blev helt överkörd.

Jag och Per Wirtén var nog de enda som jublade.

Nästa strid blir återhämtning och klimat. Att återgå till de gamla hårda budgetreglerna innebär bara att tvingas bryta mot dem, deklarerade den socialdemokratiska ekonomikommissionären Paolo Gentiloni i somras. Åtminstone borde klimatinvesteringar undantas.

Och från Bidens USA kommer samma vindar, påpekar Wirtén: statliga budgetunderskott är inget problem om pengarna används för framtiden.

Det som står på spel här är också Sveriges förhållande till en allt tätare union.


Om EMU-nejet var det första steget, så är Sverige nu med sina obstruktioner på väg att glida ut i periferin, när EMU-länderna senkommet kompletterar valutan med finanspolitik och skatter och skapar ett kärn-EU, varnar Wirtén.

Vi står, lite hårdraget, inför valet mellan EMU och ett de facto Swexit, kanske inte med buller och bång som i Storbritannien, utan bit för bit och utan debatt.

Själv hyser jag inga förhoppningar om att den svenska vänstern plötsligt skulle smittas av storslagna europavisioner. Men kanske kan de inför hotet om total marginalisering någon gång pröva tanken att de inte i precis alla lägen vet bättre än tyska sossar, franska socialister eller de förmenta idioterna i Europafacken.

Följ ämnen i artikeln