Allt är smittsamt och vi vet nästan ingenting
Adam Kucharskis lovsång till vetenskapen och osäkerheten övertygar
Publicerad 2021-02-23
I december 2019 var matematikern och epidemiologen Adam Kucharskis slutmanus till Smitta helt klart.
En hel del har hänt sedan dess.
Den svenska översättning som nu ges ut av Norstedts har förvisso covid 19-uppdaterats en del av författaren. Men bokens styrka är att den beskriver epidemiologi och smitta utan att ha sin utgångspunkt i den pandemi vi just nu lever i.
Kucharski intar folkbildarens position, inte debattörens. Det är befriande att läsa om R-tal, flockimmunitet, mutationer och forskningens stora osäkerhet i en tid där vårt offentliga samtal laddat alla epidemiologiska tvivel med skuld och konflikt.
Här finns snarare fascination över hur svårt det är att dra slutsatser och entusiastisk ödmjukhet inför att det mesta vi vet i dag kan visa sig vara fel i morgon. Om vi jämför vad vi vet med vad vi inte vet överväger nästan alltid det senare, slår han fast.
Adam Kucharski visar utifrån historiska exempel hur ung kunskapen om smittskydd är och hur svårt det kan vara att använda den kunskap man har framgångsrikt. Först 1975 försvann malaria helt från Europa, 73 år efter att Ronald Ross tilldelades Nobelpriset för sina studier av malaria. Fortfarande plågas befolkningar i stora delar av världen av sjukdomen.
Om vi jämför vad vi vet med vad vi inte vet överväger nästan alltid det senare.
I Smitta ställs influensapandemier inte bara intill ebola, zikavirus, malaria, mässling och smittkoppor. Kucharski vill också visa hur forskningen om smittspridning kan appliceras på datorvirus, finanssektorn, spridningen av memes – och gängvåld.
Antivåldsprojekt i bland annat Chicago och Boston har använt sig av epidemiologin för att identifiera skjutningarnas smittvägar, med goda resultat. Kunskaperna är dock begränsade, 1996 infördes lagstiftning som förbjuder den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC att forska vidare, eftersom de inte får landa i slutsatser som förespråkar eller verkar för strängare vapenlagar.
Under finanskrisens 2008 anlitades forskare som tidigare studerat utbrott av mässling och hiv av Bank of England för att identifiera risken att krisen fortplantade sig igenom finanssystemet.
Kucharski upprepar som ett mantra hur vanskliga förutsägelser om smitta är, eftersom det nästan alltid finns en lång rad faktorer vi inte känner till förrän långt senare.
Han visar hur även de skickligaste forskarna ibland missar grundläggande logik i sina prognoser, som när CDC efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 räknade på hur ett annat befarat terrorattentat, spridningen av ett smittkoppsvirus, skulle slå mot världen. CDC:s modell visade att 77 biljoner (77 000 miljarder!) människor skulle smittas på sikt.
När jag läser Smitta är jag inledningsvis avogt inställd till den omnipotens Kucharski verkar se i epidemiologin, men eftersom argumentationen hela tiden genomsyras av nyfikenhet blir jag inte irriterad ens när Kucharski applicerar teorierna om smitta på folksagor. Den mjukare kompositionen i Guldlock och de tre björnarna gav den ett väsentligt högre R-tal än en tidigare variant där björnarna sätter eld på Guldlock och spetsar henne på Sankt Pauls-katedralens tornspira.
När det gäller pandemier – nuvarande, tidigare och kommande – betonar Adam Kucharski de stora skillnaderna pandemier emellan och konstaterar att den som ”sett en pandemi har […] sett en pandemi”.
Det problemet gör också att han på en punkt är mer bestämd: Det som avgör hur väl vi lyckas bekämpa smitta är inte när våra antaganden visar sig vara rätt – utan de ögonblick då vi inser att vi haft fel.
Att bli överbevisad är alltid ett framsteg.