Färgstarka skrönor tar över romanen
Linus de Faires nya roman imponerar – men helheten blir inte större än delarna
Uppdaterad 2021-04-12 | Publicerad 2021-01-23
På ett kafé i Umeå hörde jag en gång en spansktalande kvinna beklaga sig för sin väninna:
”I Barcelona fungerar ingenting, men det finns liv. Här fungerar allt, men det finns inget liv.” Jag kommer att tänka på hennes koncisa Sverige-kritik (eller var det snarare Spanien-kritik?) när jag läser Linus de Faires Soledad Peñas melodram, en roman som helt och hållet lever upp till exilspanjorskans bild av hemlandet.
Soledad Peña är en lätt neurotisk kvinna i fyrtioårsåldern som hänger på en sjaskig bar någonstans på Balearerna. Hon är tjänstledig, på besök hos fadern, i syfte att skriva färdigt en bok. Tyvärr visar det sig att hon i stället tvingas hantera en halvgalen mor, en rivaliserande syster, en melankolisk far och en övergiven partner hemma i Barcelona. Ingenting fungerar, men det finns sannerligen liv.
Soledads metod för att hantera svårigheterna är mer beprövad än bra: ta den första drinken vid elvatiden och fortsätt i lagom takt till kvällen. Det går följaktligen halvdant med boken. I stället börjar hon skissa på en pjäs tänkt för barens stamgäster.
Baksidestexten talar om en ”burlesk och underbar skröna”. ”Underbar”? En burlesk skröna är det under alla omständigheter. Som dessutom har det som brukar kallas lokalfärg. Ja, det är så tjockt med lokalfärg att romanen bitvis låter som en turistguide: ”hörnet där baren Can Federico ligger, en av öns få genuina tapasbarer där pensionerade polismän sitter i yllekoftor året runt och, trots förbudet, fortsätter att röka inomhus”.
de Faires debutroman Boken om Yousef (2017) belönades med Katapultpriset, och även uppföljaren imponerar. Inte bara för att det är befriande att läsa en svensk roman som inte handlar om författarliv i Stockholms innerstad, utan för att det är så infallsrikt: idérikedomen, ironierna, de andalusiska ordspråken som tryfferar sidorna, den teatrala dialogen som invaderar berättelsen, Soledads pjäs som avslutar allt – de Faire har ekvilibristisk koll på alltihop.
Och ändå är det något som saknas. Det är som om romanen är så förtjust i sin lokalfärg, sina litterära infall och sina färgstarka karaktärer att den glömmer bort vad det var som skulle berättas. Det händer visserligen en massa saker, tunga saker. Soledad måste åka till Granada för att ta hand om modern som lagts in på en klinik efter ett sammanbrott. Det genomförs en helvetisk pilgrimsfärd till Lourdes, och en underlig tripp till Brno. Folk krisar och överlever, älskar och hatar, minns och glömmer. Men ingenting hakar riktigt i något annat. Helheten blir inte större än delarna. Gesterna är lika stora på varje sida, det finns ingen vila i sikte.
Och det kanske är just så en melodram ska se ut. Men som roman blir det lite – dysfunktionellt. Till slut är det svårt att se vad alla infall egentligen syftar till.