Fascism till höger eller vänster?

Henrik Arnstad om hur fascismen försökt starta egna arbetarrörelser både då och nu

Tidningen Industriarbetaren publicerade 1938 texten till Arbetarsång:

När storfinansen binder folkets bojor

och köper våra liv till evig tid,

då går signalen över slott och kojor,

som samlar oss igen till frihetsstrid!

Men denna sång var varken kommunistisk eller socialdemokratisk – dess första textrad lydde ”Ur mörka hopar resas nya fanor med hakkorstecken emot solen opp”. Sången (liksom tidningen den publicerades i) var nazistisk, skriven av nazistledaren Sven Olov Lindholm.

Under 1930- och 1940-tal försökte Lindholm skapa en fascistisk arbetarrörelse i direkt kamp mot både storkapitalet och de landsförrädiska ”marxisterna” inom LO. Om detta har historikern Victor Lundberg skrivit en mycket intressant studie, En idé större än döden: En fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933-1945.

Boken går rätt in i hjärtat på den strid, angående tolkningar av fascismen som ideologi, som pågått sedan mellankrigstiden: Är fascismen höger eller vänster? År 1933 kommunicerade Stalins kommunistinternational att fascismen saknade eget ideologiskt innehåll, den var bara ”kapitalisternas sätt att rädda kapitalismen undan kollaps” och fascisterna var ”enbart kapitalets lakejer”.

Som motoffensiv formulerade USA på 1950-talet totalitarismteorin: både fascism och kommunism var ”totalitära ideologier” och därmed varandras ideologiska syskon. Dagens internationella fascismforskning avvisar generellt bägge dessa synsätt. Den stora fördelen med Lundbergs bok är att han är inläst på detta forskningsfält.

Hösten 1936 drog Lindholm upp riktlinjerna för en svensk nazistisk fackföreningsverksamhet. Lindholm hade sett hur Hitler organiserat en egen anti-marxistisk arbetarrörelse, för att nå ut till arbetarklassen. Årsskiftet 1936-1937 grundades den svenska motsvarigheten Nationalsocialistiska Industriarbetarförbundet i Göteborg. Målet var att ”roffarkapitalismen och asociala företagare” skulle ”förhindras att utöva sin skadliga verksamhet”.

Det kan låta som marxism, men skillnaden var betydande, eftersom denna nazistiska arbetarrörelse skulle stå på samma sida som de nationella småföretagen ”för att kunna vara ett effektivt ’vapen’ mot den ’internationella storkapitalism’ som riskerar att ’slå under sig hela näringslivet’”, refererar Lundberg.

Fascismens kamp stod inte mellan arbetare och arbetsgivare, mellan kapitalism och socialism eller mellan höger och vänster – utan mellan nationalism och internationalism. Den senare kunde både vara ”judebolsjevism” likväl som ”judekapitalism”. Därmed hittar Lundberg fascismens kärna – ett avfärdande av höger, vänster och klasskamp. Dessa fenomen innebär nationell splittring, för en fascist. Istället ska nationen samlas under ultranationalismen.

1938 skrev Lindholm, under en pågående strejk inom hotell- och restaurangbranschen, att ”genom en vansinnig spritpolitik har i dag arbetsgivare och arbetare inom Hotell och Restaurantbranchen, spelats ut mot varandra”. Sveriges olycka var idén om klasskampen:

”Men nu lever vi i demokratiens, det vill säga klasskampens tidevarv. I stället för att alla arbetande inom ett fack sammansvetsas och kämpa för sin rätt mot den rovgirige staten-utplundraren, kastade man sig in i en meningslös inbördesfejd.”

Exemplen på detta är många inom den internationella fascismforskningen, från den spanska falangismens utpräglade nationalsyndikalism likväl som den argentinska peronismen. Fascism ”blandar element från traditionell höger och traditionell vänster i ett försök att skapa vad Roger Eatwell har kallat ’a holistic-national radical Third Way’ mellan kapitalism och socialism”, skriver fascismforskaren och docenten i historia Lena Berggren. Men vill därmed fascismen skapa det klasslösa samhället?

Angående denna fråga kunde Lundberg ha nått längre, för svaret är nej – fascismen bevarar samhällsklasserna, men dessa underordnas ultranationalismens primat. Ett exempel, som lyfts fram av historikern Perry Wilson: I det fascistiska Italien var inte de olika kvinnoförbunden formellt klassbundna, men de hade olika uniformer.

De överordnade kvinnorna i Fasci Femminili bar full uniformering (en särskild för sommaren, en annan för vintermånaderna) som var professionellt välskräddad och framförallt mycket dyr – och därmed omöjlig att införskaffa för fattigare italienskor. För medlemskap i agrara Massaie Rurali krävdes bara en scarfs runt halsen, vilken jordbruksarbeterskan kunde sy själv. På detta vis bevarades klassgränserna bland kvinnorna inom den officiellt klasslösa fascismen.

Till förtjänsterna hos Lundbergs bok hör att han har modet att föra in den historiska diskussionen kring fascismen till nutid. Jämförelserna mellan mellankrigstidens fascism och dagens neofascistiska SD är ofta förekommande – och högst relevanta. Förra året startade SD ett eget ultranationalistiskt fackförbund, precis som Lindholm på 30-talet. Man kan även jämföra Lindholms mellankrigstida skrifter med vad SD skriver i dag:

”Strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern. […] Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning.”

Dessa rader ur SD:s ”principprogram” hade lika gärna kunnat vara skrivna av Mussolini. Fascismen är en ideologi – då som nu – inriktad på att stjäla etablerade begrepp och ersätta dem med nytt innehåll. I dag handlar det framför allt om ord som demokrati, yttrandefrihet och kultur.

Demokratin i Sverige är i dag utmanad som system. Lundberg beskriver hur hela arbetarrörelsen mobiliserade under 1930-talet, för att möta hotet. I dag är motståndet betydligt mer beskedligt, liknöjt och resignerat. Detta stämmer till eftertanke och därmed utgör Lundbergs mycket intressanta bok rekommenderad läsning, i det politiska mörkrets annus horribilis 2014.

Henrik Arnstad