Därför kan ett nej inte alltid vara ett nej

Petter Larsson läser om flyktingarna som drabbas av byråkratins inferno av inkompetens och rättsosäkerhet

Petter Larsson

helskärm

Den som får avslag på asylansökan ska lämna landet. Ett nej är ett nej. Så lyder det mantra som politiker från höger till mitten de senaste åren upprepat så ofta att det börjat likna en besvärjelse. Det är lätt att sympatisera med principen. Om det är möjligt att stanna i Sverige efter avslag undergrävs flyktingbegreppet, samtidigt som en stor grupp rättslösa människor kan utnyttjas på arbets- och bostadsmarknad.

Problemet är att verkligheten inte låter sig betvingas av besvärjelser. Inte ens med de senaste årens utbyggnad av de allt mer fängelseliknande förvaren och nya möjligheter till arbetsplatskontroller är det möjligt att utvisa de tiotusentals människor som gått under jorden. Och då blir orden mest en signal till den invandringsfientliga opinionen.

Men allvarligare: tanken att ett nej är ett nej bygger på antagandet att asylprövningen har gått rätt till. Om en hård linje ska dras mellan dem som fått och dem som inte fått asyl, måste vi ju vara säkra på att den sållningen varit rimligt rättssäker.

Migrationsverkets egna utvärderingar visar dessvärre på en besvärande mängd obegripligt skrivna beslut, felaktiga skyddsklassningar och otillräckliga utredningar. Ofta rättas misstagen till av domstolarna, men förmodligen långt ifrån alltid.

Just rättssäkerheten är ett viktigt tema i en ny antologi där forskare och flyktingaktivister i två dussin kapitel kritiskt analyserar och beskriver den repressiva vändningen i asylpolitiken och nedstiger i ett byråkratiskt inferno som ställer det mesta i skuggan.

Försäkringskassan: ingen är krångligare än vi!

Migrationsverket: håll min tazkira!

Ensamkommande unga får uppehållstillstånd enligt gymnasielagen trots att de har mindre allvarlig brottslighet i bagaget, men får sedan avslag vid förlängningen – med hänvisning till samma brott som sågs som petitesser vid den första prövningen. Melika Ebrahimi får sin ålder uppskriven av Migrationsverket, men inte av Skatteverket och är alltså född olika år enligt olika myndigheter. Zeeshan Haidaris begäran om en medicinsk åldersbedömning förs inte fram till myndigheterna av hans biträde, och han kämpar fortfarande för att få rätt födelseår.

”Även om lagar och förordningar är desamma för alla så har situationen för den enskilda personen ofta bestämts av slumpen” konstaterar forskaren Elisabeth Abiri i en studie av 23 unga flyktingars asylprocesser. Blir man tilldelad en kunnig och engagerad god man eller advokat? Eller en slapp eller överbelastad? Begriper tolken den här dialekten? Förstår handläggaren att homosexualitet kan ta sig olika uttryck i olika kulturer?

I en byråkrati som berör hundratusentals människor är det ofrånkomligt med misstag och otur. Det kan minimeras med regler, utvärderingar och möjligheter till omprövningar, men går knappast att utplåna.

Mest bestickande är därför när felen är systematiska. Asylrättsjuristen Aino Gröndahl har gått igenom 2000 asylbeslut för hbtqi-personer och pekar på hur de bedöms fördomsfullt, inkompetent och rättsvidrigt så ofta att det inte kan skyllas på enstaka misstag.

Juristen Terje Holmgren och socionomen Helena Vesterlund studerar å sin sida 429 avgöranden som gäller afghaner hos Migrationsverket och i Migrationsdomstolarna. Bakgrunden är att Sverige bara i vart tredje fall beviljar afghaner asyl, medan motsvarande siffror för andra länder ligger mycket högre, till exempel Frankrike på 90 procent. De visar att bara en mindre del, kring 15 procentenheter, kan förklaras av att Frankrike inte tillämpar idén om internflykt, det vill säga att deportera flyktingar till påstått ”säkra” delar av landet. Resterande skillnad måste bero andra bedömningar.

Men de visar också att det kan vara helt avgörande i vilken av landets migrationsdomstolar en sak prövas. Malmö beviljar till exempel mycket oftare skydd för konvertiter än de övriga, medan Stockholm sticker ut dramatisk i att man oftare underkänner Migrationsverkets bedömningar.

Rättssäkert? Bara i absurdistan.

Därför: när politiker säger att ett nej ska vara ett nej, så vet de antingen inte vad de pratar om, eller så hoppas de att medborgarna inte gör det.