Transkillens tonår i träffsäker bok

Ulrika Stahre

Ungdomstidens vidrigheter i ny serienovell av Elias Ericson

Blyg transkille börjar ensam på gymnasiet. Ny skola, inga vänner. Förresten har han ändå inte så många vänner. Elias Ericsons serienovell Åror (Galago) börjar i blåaste blues. Mika, vars mamma vägrar sluta kalla honom Mikaela och dessutom öser på med tjejigheter utan slut, och vars pappa hummar och hummar av hjälplöshet, sjunker allt mer ner i självförakt och isolering.

Mika träffar Izzy och berättelsen får fart, hennes fart. Det hela utspelar sig under ett par höstveckor, men inbegriper en hel ungdomstid. Om tonåren är vidriga för vem som helst, är de förstås ännu vidrigare för den som varken passar in bland andra eller i sin egen kropp.

Åror är inte bara gripande och tung, utan också rolig i sin träffsäkerhet. Teckningarna är lite naivt överdrivna, skakiga, vilket å ena sidan lurar läsaren att se en viss barnslighet, och å den andra är helt i fas med Mikas kris. En kris som fram mot slutet förvandlas till motstånd. Mot osynliggörandet av människor som fötts i fel kropp, människor som inte passar in i förväntade könsnormer.