Lärarens ensamma kamp mot kapitalet
Publicerad 2015-06-22
Verklighetsnära torftighet i Malin Hedins andra roman
Det råder en obehagligt ruvande stämning i Malin Hedins andra roman. Mirjam tillträder med stor förväntan och många föresatser sin första lärartjänst i en medelstor stad. Gymnasiet är en certifierad FN-skola och Mirjam är stolt över att ha fått jobb just där. På friskolan visar sig omsättningen på lärare dock vara omfattande och själva pedagogiken tar ledningen lätt på. Mirjams engagemang och vilja att fortsätta sin älskade mormors lärargärning övergår efterhand i en genomgripande upplevelse av svek och besvikelse. Vem tar egentligen ansvar för skolan, var finns lärarnas roll och samhällets ansvar för eleverna när skolan ägs av en vinstsugen och egenmäktig kapitalist?
Malin Hedin beskriver Mirjams hela tillvaro på ett sätt som är kongenialt med den uppgivna torftigheten i skolmiljön. Allt som oftast registreras i boken saker som hur lådor inte är helt inskjutna, hur någon hanterar smulor då en smörgås äts, hur någon sätter sig i en buss som försvinner bort. Mirjam är mycket ensam, efter att ha blivit lämnad av sin pojkvän, men inte bara på grund av det. Ensamheten går djupare och avsaknaden av andra och ett sammanhang i Mirjams liv gör sig ständigt påmint.
Också språket är på ett sätt övergivet, liksom märkt av sorg. Mirjam engagerar sig i en elev som blir misshandlad av sin pappa. Azad får bo hemma hos henne. Det blir en ljusglimt, en aning om att kunna påverka något till det bättre. Hon tar sitt jobb personligt och till sist gör skolans hela lärarkår det, då både skolledning och fack sviker.
Som skildring inifrån skolans värld (Hedin arbetar själv som lärare i Västerås) övertygar Inte gå under i sin konsekvent verklighetsnära och stilla form om att något måste göras åt situationen. Ljusglimtar finns som sagt i Mirjams tillvaro, men det är i iakttagelserna som bottnar i analys av strukturer som boken har sin kraft och möjliga verkan.
