I huvudet på en självmördare

Pia Bergström

Lovande romandebut av Jörgen Hjerdt

helskärm

”När man har varit död i 80 år får man mer perspektiv på livet.”

Jag tänker då och då på den lustiga repliken från nyss sända tv-dokumentären Freak Out när jag läser romandebutanten Jörgen Hjerdts Befriad. Jag tänker på den med saknad, för denna korta välskrivna roman tar strypgrepp direkt. Och tvingar läsaren att inifrån en självmördares ångestdrivna medvetande följa hans sista dag. 

Från ögonblicket då jaget, den 38-årige journalsiten Matti sitter med ett tomt papper framför sig vid skrivbordet och inte vet vad han ska skriva till frun och de två små pojkarna som nyss gått iväg till dagis, till att han packar upp en kasse matvaror i den utkylda sommarstugan i Värmland dit han kört för att utföra själva handlingen, och genom hela eftermiddagens, kvällens och nattens tunnelseede desperation och uppgörelser med spöken från barndomen.

Spåret är lagt, från första sidan. Självmördaren rationaliserar och övertygar sig själv, ältar sitt självhat, sin värdelöshet, sin destruktiva inverkan på sin familj. Han minns det mörka monster som dök upp i hans fantasivärld redan när han var nio, två meter lång med varghuvud. Kanske var det efter hans egen fars plötsliga självmord som Donny Darko-gestalten blev en hotande närvaro i hans liv. Alltid där i skuggorna. Så småningom nästan en trygghet.

Självmördarens grålogiska resonerande om sin livslånga obestämbara livsplåga som han vet kallas depression men ändå på ett manligtromantiskt vis inte ser som en (behandlingsbar) sjukdom utan som ett öde, som antingen måste uthärdas eller tas itu med på ett mer ”modigt” sätt, så att han också befriar barnen och frun till lyckligare, mindre sorgtyngda liv, gör mig allt mer förbannad. Marginalen på mitt läsex är snart fullt med blyertsutropstecken och ”Idiot”, ”Självömkare”, ”Det är ju det han INTE kan!!!” (när han påstår att han ”kan förlora, värdigt och vackert.”)

Det är skickligt upplagt, en gestaltad ”lektion” i de gamla vanliga skamliga vanföreställningarna vid melankoli. När jag börjar tröttna på att leva mig in i hans lidandes självbedrägeri och den utdragna närmast thrilleraktiga spänningen som trots dråpliga, mycket rörande och roliga minnesutvikningar om syskon och familjeliv, sura hundar och döda fiskar ändå rullar på längs det där utlagda hemska dödsspåret kommer plötsligt en oväntad vändning: Den döda pappan, nu jämnårig med Matti själv, lika trettioåttaårigt förtvivlat ung står plötsligt i sommarstuge­köket.

Och med denna Freak Out-urspårning till en lättare, nästan lekfull verklighet där de redan döda vid ett vanligt köksbord med bleknad 70-talsvaxduk i sin tidlöshet och totala overkliga maktlöshet kan ge oss sina, både stelnat egoblint arga och perspektiviskt visa råd, blir den här i mitt tycke annars alltför realistiskt övertydliga och ”effektiva” roman riktigt bra. En ”lovande debut”, som man sa förr.

Jörgen Hjerdt, kortfilmare, manusförfattare med mera är nu ingen dununge i mediesammanhang. Det var han och kollegan Petra Revenue som i samarbete med Strix television och tidningen Expo skrev ursprungs­manus till tv-serien om högerextremismens framväxt i Sverige, Blå ögon, som just nu går på SVT.

Det är bra att melankoli och depression, ett livslångt predikament, och handikapp för många av oss blir ett gestaltat och därmed synligt monster uppe i ljuset. Att detta monster också är en del av oss, och inte helt analyserbart eller möjligt att utrota, ska vi nog ­inte glömma.