Coetzee förbryllar med gåtfull kärlek

Nya romanen en filosofisk utläggning om allt från sanningens väsen till ”bajsets bajsighet”

helskärm

Två främlingar, en man och en pojke, anländer till det gåtfulla landet Novilla, där invånarna alla en gång har varit lika främmande som de. Hit anländer man till ett nytt liv, och förväntas glömma det gamla. I ett flyktingläger innan ankomsten har dessutom mannen, som tagit sig an pojken som tappat bort sina föräldrar, tilldelats det nya namnet Simó, och pojken David.

En kuslig, drömsk stämning vilar över Novilla, där det officiella språket är spanska men där bostadsområdena heter East eller West Blocks. Delvis obegripliga byråkratiska lagar och märkliga seder råder, här finns en utbredd vegetarianism, sex tycks delvis avskaffat och man använder hellre häst och vagn än lyftkranar till de tunga säckarna med spannmål i hamnen där mannen får arbete. Människor de möter framstår som märkligt likgiltiga, ofta vänliga, men liksom tankspritt oförstående. Ett slags zombielik oskuld präglar platsen, och mannen och pojken underkastas en ordning de aldrig helt lyckas förstå. Simó drivs av en enda tanke: att här hitta Davids förlorade mor, hans ursprung, om man så vill, i det nya.

Ända sedan Nobelpristagaren J M Coetzees nya roman utkom på engelska i våras har den gäckat den engelskspråkiga kritikerkåren. För vad handlar Jesus barndom egentligen om? Det står snart klart att titeln inte har några enkelt uttydbara korrespondenser med romanens innehåll. Eller motsvarar det så särskilda, konunga­lika barnet David, som får människor av alla de slag – inte bara hans självpåtagna apostel Simó – att följa och vilja beskydda honom, ändå ett slags Messiasgestalt vars frågor till tillvaron hela tiden får verkligheten att rämna eller uppenbaras på nytt?

Och vad är det egentligen för slags exil och utkastadhet som gestaltas i Coetzees här mycket enkla, ibland närmast konstlösa prosa, där gåtfullheter, varsel och dolda samband hela tiden hopar sig? Är det en tillfällighet att hunden som vaktar barnet heter Bolíar, som tillsammans med mannens nya namn väcker associationen till Simón Bolivar, Latinamerikas – Den Nya Världens – befriare? Eller är Novilla, det nya landet, i själva verket bara en omskrivning för romanen i sig, ”the novel”, i vars värld berättelsens gestalter driver runt lika utkastade i sin existens som vilken människa som helst?

Jesus barndom är mycket riktigt en förbryllande bok. Man kunde säga: en idéroman där varje idé till sist ska slå knut på sig själv. Varje sida är en filosofisk utläggning – om allt från sanningens väsen till ”bajsets bajsighet”.

Men det ligger också ett suggestivt skimmer över berättelsen om Simó och hans väckelse till tro på den mystiske pojken; om villkorslös kärlek och lojalitet kan betecknas som en tro. Jag vet inte alltid vad denna kärlek vill säga mig, eller ens om jag tycker om den, men den kommer att fortsätta att hemsöka mina drömmar långt efter läsningens slut. Jesus barndom är trots sin förrädiskt enkla berättarstil en mycket svår bok att omfatta. Den existentiella osäkerhet Simó är utkastad i är också min, läsarens, egen – och jag kan bara möta den genom att följa.