Hudnära skildring av bortglömd massaker
Edwidge Danticat har skrivit en klassisk postkolonial roman om ett haitiskt trauma
Publicerad 2020-01-11
När USA drog sig tillbaka efter sin ockupation av Haiti 1934 lämnade de efter sig ett samhällssystem där steget till diktatur var kort. Haitier tvingades under USA:s styre att bygga upp en infrastruktur, man skapade en milis (”nationalgarde”) att styra landet och drog om gränsen mot Dominikanska republiken, något som inte föll i god jord.
Den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo beordrade därför 1937 en massaker på gästarbetande haitier som fick namnet Persiljemassakern. Det handlade om haitiers svårigheter att uttala rullande ’r’, ett knep att identifiera en etnisk grupp genom språket. Upp emot 20 000 haitier ska ha dödats. Det tog tre dagar. I spåren följde rasdiskriminering och ett långvarigt hat mot haitier från den dominikanska sidan.
Edwidge Danticat föddes i Haiti men lever sedan tonåren i USA. Med romanen Att skörda ben föresatte hon sig att skildra denna massaker som hon vid en resa till Haiti upptäckte var i det närmaste bortglömd. Till skillnad från Mario Vargas Llosas Bockfesten, som också handlar om Trujillo, skildrar Danticat skeendet från marken i en konventionell, realistisk form.
Berättaren, den haitiska hemhjälpen Amabelle, arbetar hos dominikanerna Valencia och Pico, en välbeställd familj där mannen är militär och beundrare av Trujillo. Han kommer att delta i massakern, men det är Amabelles berättelse vi följer. Via sin älskade Sebastien hör hon rykten: något är på gång. Amabelle tvivlar, hon litar på sina arbetsgivare som alltid har behandlat henne väl.
Plötsligt händer det. Ryktena är sanna och med knapp nöd undkommer hon den urskillningslösa massakern. Hon lyckas fly tillbaka till Haiti där hon i åratal förgäves söker efter Sebastien. Hon träffar hans mor och lever ett slags syskonliv med Sebastiens gode vän Yves som också överlevde.
En stor del av romanen ägnas åt att etablera livet för Amabelle och lantarbetarna, som lever ett hårt liv utan realistiska framtidsutsikter. Trots det är tillvaron förhållandevis trygg.
Danticat skapar en stark kontrast mellan det dagliga slitet och konsekvenserna av massakern. Amabelle skildras med återhållen sympati och inte minst det lugna men effektiva tempot i den första halvan av romanen bidrar till att ge en fond åt vad som sedan inträffar. Från att ha rört sig i den lilla världen tvingas hon ut i en större, obekant och farlig värld.
Personskildringen må när det avser de mer perifera i handlingen vara en smula tunn, även om det kan förklaras med att vi får Amabelles begränsade perspektiv.
Att skörda ben är vad som i dag måste kallas en klassisk postkolonial roman. I stället för att använda sig av den latinamerikanska magiska realismen eller avancerade konstruktioner är det den europeiska och amerikanska 1800-talsrealismen som Danticat utnyttjar. Hon förvaltar genren väl, språket i Dorothee Sporrongs översättning är klart och flyter fram med en stillsam musikalitet.
Trots romanens många förtjänster kan jag tycka att den är aningen för lång. Amabelles vidare öden och reflektionerna över utvecklingen på Haiti decennierna framåt har lite av historielektion över sig. Danticat hade vunnit på att lämna delar av den rekapitulationen, för även om romanen inte gör anspråk på historisk exakthet (vad nu det är), främjar den minnet för haitier såväl som för dominkaner. Det är märkvärdigt nog.