Avgörande läsning för att förstå svensk skola

Emma Leijnses sakliga ”I en annan klass” visar väl vilket det grundläggande och växande problemet är

Åsa Linderborg

helskärm

Sverige är det land i OECD där inkomstklyftorna och ojämlikheten ökar allra mest. Men skillnaden mellan våra barns utbildning har ökat än raskare.

Exakt hur ser då den svenska skolan ut?

Det skrivs och pratas mycket om ägandeformer, miljardimperium och fria skolval. ”Flumpedagogik” och betygsinflation. Lärarbrist och föräldraengagemang. Kommunernas misslyckanden och statens ansvar. Kepsen bak och fram och mobiler i klassrummet.

Allt det där måste vi diskutera, men det grundläggande problemet tassar ändå de flesta runt: skolresultaten hänger ihop med ojämlikheten i stort. Emma Leijnse, journalist på Sydsvenskan med utbildning som specialområde, visar det utmärkt väl i reportageboken I en annan klass.

Leijnse har följt två mellanstadieklasser under tre års tid. Skolorna och eleverna är anonymiserade, men den ena kallar hon för ”Claraskolan”, i akademiska Lund. Där har eleverna välutbildade och välavlönade föräldrar. Den andra är ”Gustafsborgsskolan”, i ett så kallat utsatt område i Malmö. Där är 60 procent av invånarna födda utanför Norden, varannan är arbetslös, alla bor i hyresrätt och våldet ligger ständigt på lur. I Gustafsborgsskolan brottas nästan alla fjärdeklassare med ekonomisk stress, trångboddhet och föräldrar med stora språkproblem.

Vi får höra hur barnen med sina diametralt skilda livsvillkor resonerar kring sin skolgång, boendemiljö, hur de har det hemma, vad de gör på sin fritid och vad de drömmer om.

Leijnse tar oss med in på lektionerna. När den ena klassen försöker lära sig sätta punkt och skriva stor bokstav, har den andra redan hunnit till de olika ordklasserna. Ehsans lycka när polletten äntligen trillar ner kontrasteras mot Claraelevernas press att prestera mer än godkänt, för annars gör de föräldrarna besvikna.

De kämpar på, allihop, men förutsättningarna och resurserna är så avgrundsdjupt olika att man blir både förbannad och förtvivlad. Leijnse har alla möjligheter att förstärka känslorna med olika stilmedel, men hon avstår; tonen är lågmäld och saklig. Glimtvis märker man en viss syrlighet mot de mer privilegierade eleverna, men de barnen har ju lika lite som några andra valt sina föräldrar. Om ungarna i Clara kände till hur ungarna i Gustafsborgsskolan har det, skulle de säkert reagera med solidarisk förfäran.

I Gustafsborgsskolan är personalomsättningen hög och det är svårt att hitta vikarier. Lärarbristen drabbar framför allt skolor i de utsatta områdena; hälften av lärarna saknar legitimation och går på tillfälliga kontrakt. Många har själva stora brister i svenska språket. Högpresterande skolor brukar berömma sin personal, och det finns säkert skäl att göra det, men ingen säger att den viktigaste förklaringen trots allt är elevunderlaget.

Med olika rapporter och forskningsstudier visar Emma Leijnse att barnens bakgrund är den viktigaste förklaringen till skolresultaten. Hon visar också att bakgrunden växer i betydelse, det vill säga att skolan blir allt sämre på att kompensera för det sociala arvet.

90 procent av alla svenskfödda tonåringar får gymnasiebehörighet. För utlandsfödda är siffran 60 procent, vilket är en kraftig minskning sedan millennieskiftet. Här skiljer Sverige ut sig från andra jämförbara länder, där skillnaden mellan skolorna snarare minskar.

Ett särskilt kapitel ägnar Leijnse åt det uppväxande släktets läs- och skrivförmåga. När man (läs: regeringen Reinfeldt) tog bort kravet på högskolebehörighet för yrkesprogram på gymnasiet sjönk läs- och skrivkunskaperna. På sikt kommer det bädda för missförstånd i arbetslivet (kundrelationer, hur polisrapporter och patientjournaler formuleras osv), öka kriminaliteten, minska det demokratiska deltagandet och ytterligare spä på ojämlikheten så att hela samhället klyvs på mitten.

Det fanns skäl för finansminister Magdalena Andersson att varna för att dåliga skolresultat är det största hotet mot den svenska ekonomin och välfärden.

Alla är överens om att problemen är enorma, men vad ska vi göra åt dem? Den som sätter sig in i skolfrågan inser att varken katederromantik eller penningregn är metoden. Den viktigaste lösningen är blandade klasser, vilket kräver att vi häver bostadssegregeringen och börjar ta de strukturella sociala skillnaderna på allvar. Den som inte vill prata om den fundamentala ojämlikheten ska prata med mycket små bokstäver om den svenska skolans utmaningar.

”I en annan klass” är avgörande läsning för den som vill förstå skolan, och att den inte kan isoleras som en fråga för sig själv.

Jag lägger ifrån mig boken och önskar att Sveriges samtliga politiker skulle underkastas ett nationellt prov i läsförståelse: Läs den här boken, sammanfatta innehållet och skissa på en hållbar lösning på denna nationella ödesfråga.