”Min hund räddade mitt liv”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-18
Beatrice, 26, fick panik i det iskalla vattnet – då drog Mysan upp henne
Den lilla rottweilervalpen ramlade i det iskalla vattnet. Utan att tänka sig för hoppade Beatrice Herpel, 26, i efter henne.
Hon räddade hunden – men kunde sedan inte själv komma upp.
– Mysan, min andra hund, räddade mig från att drunkna, säger hon.
Hon skulle bara ta en snabb promenad med hundarna den där kalla marseftermiddagen för tre och ett halvt år sedan. Vättlefjälls naturreservat och Surtesjön ligger precis om hörnet från lägenheten där hon bor i Lövgärdet strax utanför Göteborg. Hon skulle snart vara tillbaka.
Men bara några minuter senare skulle Beatrice Herpel, vara en hårsmån från att drunkna i det iskalla vattnet.
Vi går utmed den smala grusstigen som slingrar sig längs med sjökanten, förbi badplatsen och vidare utmed stranden. Det är höstgrått, vattnet ligger tungt och stilla. Typisk västkustnatur: kala, släta klippor, mager jord med tallar och ljung. Det är lätt att föreställa sig naturen i mars, isig och med blöta snöfläckar.
Mysan är rädd för vatten
Den finska lapphunden Mysan har hon kopplad, hon rymmer annars. Men Mysan håller sig alltid på respektfullt avstånd från vattnet.
– Hon är rädd för vatten, vill inte ens doppa tassarna, säger Beatrice.
Det är inte Catalina, rädd för vatten alltså. Den väldiga rottweiler tiken busar runt i strandkanten och är hela tiden på väg ned i vattnet.
Det är alldeles tyst. Inga fåglar sjunger, inga djur rör sig, man hör inte ens bruset från staden.
– Här var det, säger Beatrice Herpel och pekar på en bergklack som sticker ut i vattnet.
Botten består av knytnävsstora runda stenar täckta av bruna, slippriga alger. Vattnet verkar inte vara speciellt djupt.
– Det ser så löjligt ut nu, säger hon med ett generat skratt.
Men det hörs att det var långt från löjligt – då.
– Jag kan inte simma. Jag har aldrig lärt mig och kommer nog aldrig att lära mig heller, säger hon med ett nytt skratt.
Det gör hon ofta, skrattar, skämtar om vad som hände, försöker ta udden av allvaret. Men det går inte riktigt.
”Plötsligt var hon borta”
Catalina som då var en valp sprang före på stigen – så plötsligt var hon borta.
– ’Herregud, var är hunden’, tänkte jag och sprang fram. Då hade hon ramlat ned i vattnet.
Utan att tänka hoppade Beatrice själv i det iskalla vattnet, fick tag i nackskinnet på hunden och kastade upp henne.
– ’Och nu då?’ tänkte jag.
För själv kunde hon inte ta sig upp; stenen var täckt av is och hon fick inget fäste. Hon stod med vatten upp till hakan. Och hon var livrädd – fullständigt panikslaget livrädd – för att inte bottna.
– Min första tanke var att nu försvinner Mysan. Jag tänkte att nu är det kört. Jag har aldrig varit så rädd.
Beatrice har alltid haft fobi för vatten. Men en händelse har präglat henne mer än något annat.
Hon var tio år. Hennes lillasyster var sex och kunde inte heller simma. Men några vackra svanar hade lockat ut henne på bryggan – och plötsligt ramlade hon i. Beatrice hoppade i efter henne.
– Vi hamnade båda två under vattnet. Det var väldigt kaotiskt ...
Hon tystnar, minns inte riktigt hur de blev räddade, har svårt att prata om det.
I stället pekar hon alldeles intill stället hon hon ramlade i.
”Jag vågade inte, jag hade panik”
– Jag förstod att det var grundare där och att jag kanske skulle kunna komma upp, ändå vågade jag inte, jag hade panik.
Det hade inte Mysan. Hon började dra Beatrice i hennes hår. Trots att hon hade kunnat rymma, trots att hon var rädd för vatten.
– ’Vad gör du hund?! Ska du förstöra allt nu’, tänkte jag.
Men Mysan visste vad hon gjorde och tog tag i Beatrices jacka med tänderna. Sedan började dra så mycket hon orkade.
– ’Herregud, vilken tur att jag har henne’, tänkte jag.
För på något sätt fick Mysan fäste med tassarna på isen, i alla fall tillräckligt för att Beatrice skulle kunna ta sig upp ur vattnet, över klippan och upp på stigen igen. Utan henne hade Beatrice stått kvar, domnat bort i det kalla vattnet och drunknat.
– Jag gav henne jättemycket beröm för att hon inte sprungit iväg. Men jag förstod nog inte att hon hade räddat mig.
Får sova i sängen
Vi sitter vid köksbordet i hennes och sambon Glenns lägenhet. Hundarna äter snabbt och effektivt ur sina skålar på golvet intill. Sedan vill Catalina ha gos och bli kliad. Mysan är mer reserverad. Hon är kanske hälften så stor som Catalina, men det är hon som bestämmer.
Beatrice klappar henne ömt på huvudet.
Det var hennes pappa som förstod vad Mysan verkligen hade gjort.
– ’Men hon räddade ju dig’, sa han. ’Aha’, tänkte jag, ’ja, det gjorde hon ju faktiskt.’
Hon skrattar till.
– När jag förstod det växte Mysan för mig. Kan en hund verkligen ställa upp för en och göra något sådant för en? Ingen skulle behandla sina djur orätt om de visste vad de är i stånd att göra.
Hon är tyst en stund, sedan säger hon.
– Hon är allt för mig.
Bortskämd? Jo, det är hon nog.
– Hon är den enda hunden som får sova i sängen, avslöjar Beatrice.
I januari ska hon få sitt första barn tillsammans med Glenn. Och snart ska de flytta till en större lägenhet i Nödinge, en bit norrut.
– Jag hoppas att där inte finns något vatten, säger Beatrice.