Huvudet på spiken i Huvudsta
Publicerad 2016-03-15
Petter Lindgren om roman med många röster
Solna är inte bara Gnaget och The Nomads. Sveriges till ytan tredje minsta kommun (stad skulle en solnait säga) har också fostrat Måns Wadensjö, bördig från Huvudsta och i dagarna aktuell med sin tredje bok, romanen Människor i Solna.
Det är en självbiografiskt anstruken berättelse, spretande, omfångsrik, generös och redan på försättsbladet tjusande läsaren med en söt och lite valhänt karta: Här bor jag.
Längre än till mellanstadiet får vi dock inte följa den unge Måns som på ett förhållandevis okomplicerat sätt låter sig läsas som en yngre upplaga av den nummerupplysare och författare in spe som framträdde i Wadensjös Vällingby-roman ABC-staden från 2011 (Albert Bonniers förlag).
En stor del av handlingen ryms inom barnomsorgens och skolans väggar, liksom ett av romanens vitalaste och mest originellt utförda motiv: huvudpersonens upplevelse av att tillvaron och uppväxten i stort går ut på att passera godtyckligt uppdragna eller imaginära gränser. Detta bara för att se dessa gränser pulvriseras och ersättas av nya, ungefär som i skogshorisontens evighetsperspektiv hos Dan Andersson:
”De senaste åren hade personalen, oavsett på vilken avdelning vi gått, sagt till oss att allvaret skulle börja snart, och att det inte dög att vara så barnsliga då: ’Nästa är går ni inte längre på dagis, då kommer ni till sexårsverksamheten, och det är nästan som att gå i skolan på riktigt.’”
Det är huvudet på spiken i Huvudsta (förlåt), för inte upphör denna sorts verbala smörjelser av tomrummet bara för att man tagit studenten eller inträtt i medelåldern.
Gränserna manifesterar sig naturligtvis också geografiskt, i den stängda dörren till någons finrum, i gåtfullheter som Motorborgen i Västra skogen eller det länge obebyggda och trasiga ingenmansland som utgjordes av spårområdet mellan Solna och Stockholms innerstad. Wadensjö, som är doktorand i arkitekturhistoria och har vädrat sin spatiala gestaltningstalang förut, lyckas fint med att hålla perspektivet tillräckligt lågt och sexårigt: ”Så fortsatte det, med lådor som slöts tätt om varandra när natten föll över Solna, och allra längst in i dem hade jag gömt mig och krupit ner under täcket”
Jag fäster mig överhuvudtaget vid författarens förmåga att finta upp sin egen och läsarens vuxenblick på läktaren. Detta till förmån för ett jungfruligt och effektivt främmandegörande av omvärlden, ofta resulterande i ett slags textmässiga bråck eller mikroessäer, om sådant som den monolitiska storheten hos den person som tänkt ut spelet Den förvunna diamanten eller om olika sorters lägenhetsluft.
Men romanen rymmer också andra röster. Stundtals tycks hela staden vara på fötter, de så kallade AIK-tvillingarna finns där, två äldre farbröder bekanta för alla som någon gång satt sin fot på Råsunda eller Hovet, men också ett lite bedagat klientel som skulle kunna beskrivas som solnaiter i allmänhet. Någon är lärare i schack, en annan är läkare och en tredje kör bilar åt en uthyrningsfirma. De får en sida var, ibland två eller flera, i texter erinrande om enkätsvar eller utläggningar inför en terpeut.
Greppet skulle med lite god vilja kunna kallas för polyfoniskt, det skapar rymd kring huvudperson och syresätter biotopen, men ger också ett aningen slumpartat eller tillkämpat intryck. Varför just dessa människor och öden?
Solna och inte minst Huvudsta kan dock glädja sig åt ett utmärkt porträtt, både till ambition och omslag (av Moa Schulman) erinrande om trettiotalets grandiosa svenska storstadsskildringar, som Ivar Lo Johanssons Kungsgatan eller Josef Kjellgrens Människor kring en bro.
Inte mig emot.
