Barndomen, javisst - men mest döden

MAGNUS WILLIAM- OLSSON läser Barbro Lindgren

I Barbro Lindgrens stora författarskap är döden aldrig långt borta. Det är som om hennes berättelser och dikter rinner upp ur själva dödsvissheten. Livet är kort, flyktigt och den barnsliga livsintensiteten i leken, fantasin, akten är just därför så mycket mera åtråvärd.

I sin nya bok, När jag var prins utav Arkadien, har Barbro Lindgren entydigt bejakat denna elegiska drift och skrivit en serie dikter om sin egen värmländska barndom. Som alltid i sin poesi söker hon det enkla, både stilistiskt och tematiskt. Det handlar om starka minnen. Broderns död. Kalvarna som väntar på slakten. En åtråvärd porslinsdocka i en död flickas famn. Men också om barndomens särskilda platser, liksom om farmodern, modern och fadern, en gång självklara personer som försvann utan att nånsin göra sig kända.

Ibland tycker jag att Barbro Lindgren driver enkelheten in i det spänningslösa. Men några av dikterna är mycket bra, som till exempel Forsen, vilken slutar:

Döden var inte alltid vacker,

i farbror Linders slaktbod

var den fruktansvärd

Hur skrek inte grisarna

innan de hängdes upp

på krokar i taket

Blodet rann ut på gården

råttorna kom om natten

Då sköt farbror Linder

och de skrek och visade

sina långa gula tänder

Jag var livrädd för döden

Ändå kunde jag aldrig få nog av den

Här vinner Barbro Lindgren en självklarhet som har drag såväl av Karl Vennberg som av Eugenio Montale. Dikten odlar inte den fåfänga drömmen om att faktiskt återkalla eller rädda det förflutna. Tvärtom står den som ett tecken för det förflutnas oåterkallelighet.

Det är just detta osentimentala förhållande som gör de bästa av Barbro Lindgrens nya dikter så gripande. Hon sjunger om det för alla lika. Barndomen, ja visst. Men ännu mera om döden. På så vis kommer hennes dikter att blotta minnets skrämmande dubbelhet. Aldrig försöker hon dölja att dessa enkla sånger mindre handlar om att hon en gång levat än om att hon en gång ska dö. I barndomens ansikte syns liemannens drag. Och dikterna blir stående liksom darrande på gränsen mellan livslycka och dödsångest.

Lyrik

Magnus William-Olsson