Så rensades Paris från gatans folk

Tove Rauscher om stadens historia sedd från arbetarklassens och outsiderns håll

helskärm

Bilden av Paris har sedan sekelskiftet präglats av en borgerlig bohemisk dröm om ett sorglöst kaféliv och långsamma promenader längs boulevarderna.

Men denna berättelse har skapats på bekostnad av ­något annat, en värld som trängts undan när medelklassen funnit sig till rätta i de ­respektabla byggnaderna från 1800-talet.

Det är denna förlorade värld som den belgiskfödde författaren Luc Sante skriver fram i sin bok The other Paris. Det är ingen guidebok eller stadsskildring i traditionell mening utan en spränglärd kulturhistorisk exposé över en stad av tjuvar, horor, revolutionärer, fattiga, bohemer, gangsters och boulevardiers – folket på gatorna, de som bebodde de dammiga torgen och de mörka, tätt befolkade gränderna.

Dessa existenser kom successivt att förpassas och osynliggöras i den enorma omvandling och gentrifiering som började i mitten av 1800-talet. Sante ser dagens Paris som en uppvisning av det borgerliga, välbeställda artistiska förflutna som trädde fram under denna tid. Med baronen och stadsplaneraren Georges-Eugène Haussmann (1809-1891) skulle de fattiga och bråkiga helt enkelt byggas bort.

Haussmann (kallad ”Attila” av parisarna) rev hela kvarter, över tjugotusen hus föll för hans culte de l’axe. Bort allt osunt och bort ljusfattiga medeltidsgränder. Han tvekade inte ens att hugga ner Frihetsträdet i Luxembourgträdgården, det då sista levande vittnet av revolutionen. Rivningen fortsatte ett sekel ­senare med området runt Les Halles.

Men som kontrast till denna modernisering på den nya borgerlighetens villkor skildrar Sante arbetarklassen, de fattiga och andra sociala outsiders. Det är en väv av berättelser, rikt illustrerade med samtida fotografier och illustrationer. Han lyfter fram den solidaritet och mixité som kunde prägla ett Pariskvarter, där ett enda hus kunde rymma flera sociala skikt och fungera som ett samhälle i miniatyr.

Det är svårt att inte förföras av berättelsen om människorna som faktiskt stått i cent­rum för denna samhällsomvandling. Här möter vi herden Jacques Simon med sin skock getter sex trappor upp på Rue de l’Écosset. Längs Canal Saint-Martin trängdes tusentals tvätterskor på knä med aska och tvål.

Och fattigdomen flyttas allt längre ut i Paris förorter. De norra och östra stadsdelarna har under de senaste åren sett en tydlig utflyttning av låginkomsttagare till förmån för hippa barer och en växande medelklass.

Omedvetet bär de nya invånarna vidare 1800-talets borgerliga dröm om det bohemiska, men välstädade Paris.

Tove Rauscher