Hundra år med huliganism
Publicerad 2013-08-18
Våldskulturen har präglat fotbollen i ett sekel
I år är det hundra år sedan publikbråken startade på svensk fotboll. En stökig match mellan Örgryte IS och IFK Göteborg 1913 ledde till att situationen togs upp i Riksdagen. I pressen hördes förslag om höjda biljettpriser för att byta ut arbetarklasspubliken. Samma år stängdes den första idrottsplatsen av – i Sandviken – efter vad som med tidens terminologi kallades för ett publikuppträde. År 1919 slogs en domare medvetslös i Karlskoga. Förövarna straffades i landets första huliganrelaterade dom.
I dag diskuteras fortfarande publikproblemen på högsta nivå, men nu under samlingsnamnet huliganism och i form av statliga offentliga utredningar. I år har också den första avhandlingen om huliganismen kommit ut, sociologen Aage Radmanns Huliganlandskapet. Man kan fråga sig vad som egentligen skett under dessa hundra år? Finns det några skillnader mellan olika tiders bråk?
Det finns en lång historisk kontinuitet med bråk runt matcher. Under femhundra år var den brittiska folkfotbollen mer att likna vid dagens firmauppgörelser än våra dagars fotbollsspel. Vid 1800-talets mitt skapades den moderna fotbollen i de engelska privatskolorna. Snart spreds spelet till arbetarklassen och publiken slöt upp bakom sina lokala klubbar.
Tåg och populärpress var samtida fenomen. Supportrar åkte på bortamatcher och i pressen rapporterades om oroligheter och fylleri. I Glasgow var stämningen som allra mest hetlevrad. Där kunde till och med kvinnliga supportergrupper slåss med varandra under 1800-talets slut! Bråk mellan protestantiska Rangers och katolska Celtics fans blev tidigt vardagsmat.
Men situationen i Glasgow var speciell. Överlag finns en avgörande skillnad mellan gårdagens och dagens bråk. I Storbritannien och Sverige slogs inte supportrar med varandra förr. Det var domaren och bortalagets spelare som utgjorde måltavlan. Ilskan hade sin logik: åskådarna hade upprörts över något som hänt på planen under prestigefyllda derbymatcher. Det var frågan om oplanerade känslouppbrott hos unga och ofta fulla män. Någon huligan identitet fanns inte. Få platser hade långlivade publikproblem.
Mönstret i England och Sverige var att publiken var orolig under fotbollens barndom för att sedan lugna ned sig.
I England var tiden före första världskriget stökig, medan mellankrigstiden var lugnare. I Sverige var mellankrigstiden orolig, medan 50- och 60-talen var stillsamma. En bild skapades av att fotbollen haft en golden age utan publikproblem.
I själva verket tycks idén om en gyllene era ha varit baserad på en engelsk tolkning av historien. I Sydeuropa och Sydamerika har problemen varit mer konstanta. Värst har nog situationen varit i Argentina. Där skördades inte mindre än 118 dödsoffer mellan 1958 och 1992, de flesta i konfrontationer mellan supportrar och poliser. Sverige har drabbats av ett dödsfall (2002), så nog skiljer sig allvarsgraden åt i olika länder.
För Sveriges del representerar de senaste 15 årens firmauppgörelser något nytt, vars rötter kan spåras till 1960-talets Storbritannien. Vid denna tid samlades unga män på kortsidornas ståplatsläktare och följde matcherna en masse. Far och son stod inte längre tillsammans. Det var nu som sången föddes i Liverpool och därifrån spreds den snabbt till andra brittiska arenor. Rivaliteten mellan supportergrupperna ökade; det blev till en sport i sig att erövra motståndarnas ståplatsläktare. Dagens moderna fotbollssupporter hade därmed fötts. Värt att notera är att det var samma ungdomar som förde in både sången och bråken på läktarna.
Det dröjde ytterligare några årtionden innan supporterkulturen differentierades och en grupp valde att prioritera stämningen och en annan – firman – slagsmålen. En rad ungdomsgrupper har under årens lopp slagits i samband med fotbollsmatcher: mods, skinheads, punkare och casuals. Vi har att göra med en osedvanligt lång subkulturell företeelse. Ingenting tyder på att fenomenet är på väg bort.
Med globaliseringens tv-styrda storfotboll har supporterlandskapet blivit mer komplext. Sydamerikanska och sydeuropeiska inflytanden har kommit in i bilden. Rötterna kan härledas till den utlevande brasilianska supporterkultur som föddes under VM 1950. Musik, bomber och banderoller förgyllde matcherna på nybyggda Maracanã i Rio de Janeiro; via journalfilmer spreds beteendet till länder som Jugoslavien och Italien.
Det sena 60-talets Italien var politiserat och präglat av fascistiska, kommunistiska och anarkistiska gatudemonstrationer. Demonstrationskulturen fördes in på läktarna med trummor, banderoller och skanderanden då fanatiska tifosi tog över kortsidornas kurvor. Det italienska tifot föddes med olika slags läktarkoreografier och pyroteknik. I Italien kom ultras och huliganer att få ett större inflytande på klubben, inte minst genom den hotkultur som utvecklades. I England nöjde man sig med att slåss mot varandra utan att blanda sig i klubbens inre verksamhet.
Dagens svenska publikkultur är en lokal hybrid av olika internationella influenser. Engelsk sång och slagsmål blandas med italienska tifon och hot mot klubb-representanter. En gråzon i form av en kulturell stridslinje existerar. Under olika årtionden har allt ifrån blåsorkestrar, harskramlor och vuvuzelor till ett organiserat hejande varit omstridda företeelser
i fotbollsvärlden. Förbund och media har sällan haft samma syn som ståplatsfolket. Med tiden har dock enighet uppstått om att en publik stämning är önskvärd. Fotbollens unika läktaratmosfär är det som skiljer den från andra sporter. Den eviga stridsfrågan är var gränsen ska sättas mellan önskvärt och förkastligt beteende.
I dagens Europa rasar striden runt ståplatskulturen och de bengaliska eldarna. Åsikterna går isär och begreppsförvirringen är besvärande. Vad menas egentligen med huliganism? Forskningen ger inget entydigt svar på den frågan. I USA – ett land som faktiskt har publikbråk runt sina lagsporter – menar sociologen Jerry M. Lewis att man inte kan definiera något som publikvåld om färre än fem personer varit inblandade. Enligt detta synsätt är de två mest uppmärksammade incidenterna under senare år inte ens att betrakta som huliganism! De enskilda attacker som företogs under matcherna mellan Danmark och Sverige 2007 och Malmö FF mot Helsingborgs IF 2011 bör inte ses som något stort socialt problem.
I Sverige definieras huliganismen brett och händelserna ges vanligtvis en stor massmedial uppmärksamhet. Är det någonting den internationella forskningen är enig om är det att kvällspressen förvärrat problematiken genom sin ivriga rapportering. Dessutom råder sedan några år tillbaka en misslyckad nolltolerans från förbundshåll. Matcher har avbrutits för än det ena, än det andra.
Allmänhetens uppfattning är att publikproblemen är grava. De mer insatta talar om att situationen var värre för tjugotalet år sedan. Ingen debatt förekommer som ställer huliganismen mot annan brottslighet eller mot förhållandena
i andra länder vars fotbollskulturer vi gärna beundrar. Det är synd för med en mer nykter grundsyn skulle svensk fotboll bättre kunna fokusera på att lösa de publikproblem som onekligen finns. Därmed inte sagt att fotbollen bör bli fullt rumsren. Fotbollens globala storhet ligger i att den mer än andra sporter formats av sin entusiastiska publik.
Torbjörn Andersson
lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola
