Magisk närvaro av Espedal
Publicerad 2014-10-20
Bergensare en osedvanligt vacker och allvarlig utsaga om kärlek
Tomas Espedals sätt att skriva har en trogen vän i mig. Det är prosa och Espedal berättar livfullt om personer och platser, men det är inte bara en roman för det. Lösköttet är borta, det är sållat och oförutsägbart.
Tid och rum växlar, man läser en stund innan man inser att scenen bytts ut och är en annan. Nya beskrivningar av var och när, men det är uppbrott som leder till existentiell återkomst. Laxens hopp uppför forsen, uppför de störtande vattenmassorna, uppför mot vilan i älvens lugna vatten. Där nere det mörka brusande djupet. Men som den hoppar!
Jag vet inte hur Espedal bär sig åt för att skapa magin, denna närvaro och känsla av väsentlighet. Andra författare finns med, inte som litterära referenser utan som personer som dyker upp på festen eller kaféet och knallar iväg i den sena natten.
Espedal dedicerar sina korta texter, till Cecilie Löveid, till Rita Labrosse, till Josefine Klougart och fler. Skriver han till någon? Texten bryts upp i delar, ord upprepas, prosapoem, man känner närvaron av tanken, följer den till insikt, det kan vara poesi. Sova på dagen, vara vaken på natten, många fler cigaretter, festen som aldrig tar slut, ensamheten, metoden är både beprövad och genuint Espedalsk. Att låta allt bara komma eller om det är inget, bara låta det skölja över, natten som det ensammaste och därför mest löftesrika.
Ett hotellrum vid Campo de’ Fiori i Rom, ett annat vid 14th Street i New York, några kvarter i närheten av Plaza de Colón i Madrid, och platserna blir meningsfulla. Titeltexten handlar om författare, grannar och människor i Bergen, de som inte flyttat till Oslo utan bor kvar i sina barndomskvarter, det nya Hällemyrsfolket. En Walt Whitmansk kavalkad men utan det expansiva jättejaget i centrum. Utan den bergensiska borgarklassen också. Espedal stannar inte i det stillastående, han vill till det mindre tama, det mer vilda.
Och han lyckas beskriva platserna så att de framstår som tillstånd. Läsaren är själv där, del av stämningen, den sammansatta känslan hos berättaren. Mörkret, det nattliga men också det invändiga, det kvävande.
Till allt detta är Bergensare en osedvanligt vacker och allvarlig utsaga om kärlek. Tomas Espedal är helt enkelt en storartat vital författare och jag önskar honom läsare och Nordiska rådets litteraturpris flera gånger om.
